Dumheter: Att ta snusket personligt

En av mina lite mindre snärtiga egenskaper är en besvärande fladdrighet när det gäller rådd och smuts. Jag har alltid varit imponerad av folk som avslutar sina mejl med "nä, nu ska jag ta och röja lite!", det låter så dådkraftigt, spänstigt och glatt! När det behöver röjas hemma hos oss drabbas jag ofta av hjälplös halvpanik; Jag föreställer mig nu i skrivande stund att jag vid såna tillfällen ser ut som nån figur tecknad av Tove Jansson, lång nos, veka morrhår och fotsid dräkt. Jag kan också gå lovar kring en smutsfläck på golvet i flera dagar, ibland veckor, och tänka "herregud där är den där fläcken, där är den där fläcken jag blir galen". Men det faller mig alltså inte in att bara skrubba bort den.


Till saken hör å andra sidan att vi städar varje kväll här hemma. Att vakna i ett råddigt hem är en tanke som inte går att uthärda. I Rapport från Planet Mamma skriver Malin Kivelä att hon i ett skede av livet bestämde sig för att aldrig mer städa av den enkla anledningen att hon tyckte det var slöseri med tid, men att hon när hon fick barn upptäckte att det var hemskt att tvinga barnen att kräla och leka i damm. Jag har aldrig varit så radikal att jag lovat mig själv att sluta städa men har nog en lindrig fixering vid att ungarna inte ska behöva lida av alltför mycket snusk. (Lyckligtvis finns det också en annan vuxen i familjen som tycker så.)


Till saken hör även att jag har hittat på ett neurotiskt städbeteende: Om jag är riktigt, riktigt trött och klockan närmar sig midnatt måste jag alltid nödvändigt skura toaletterna eller städa kylskåpet. Det slutar med att jag är en trasa, tycker synd om mig själv, ältar alla de stordåd jag kunde utföra om jag inte var tvungen att skura skit.


Flera av mina vänner är rätt råddiga av sig, men jag trivs utmärkt i deras röra. Varför ser deras rådd bara hemtrevligt ut medan mitt eget är jättejobbigt och omysigt? Jag säger er att en av mina bästa vänner när som helst kunde utnämnas till the queen of råddiness, hon är säkert den minst städpedantiska människan jag vet men det är alltid så hemskt trevligt hos henne. Ibland får man vada fram genom hennes tambur men det är bara pikant. Hon ser dessutom inte ut att ta någon stress själv. Hon gräver lite i röran och hittar det hon ska ha. Hon tar inte snusket personligt, som jag gör.


Nina Hemmingsson twittrade i början av sommaren något om att det är en politisk handling att bjuda hem folk till ett ostädat hem. Ja! Där håller jag med. Vi sitter alltför lite i varandras hem sådär mera spontant och utan prestation. Ingen har det välstädat jämt, ibland kan man ju lyxa till det och feja som fan, men annars: ett glas rosé med vännen i den organiska röran, det är fint.