Alltså, jag äger fantasi och vet inte om den är slö eller livlig men den finns och ger sig till känna nästan hela tiden. När sånt som hände i Norge sker får den morbida sidan av fantasin näring och skapar hjärnterror på det vis som terrordåd tydligen är ämnade att göra.
Minns nån begreppet pelon maantiede, rädslans geogafi, som myntades av Anja Snellman i romanen med just det namnet? Rädslans georgrafi förändras nu, den sprider sig till oanade ställen.
Som när man sitter i publiken på en mysvänlig sommarteater och tänker what if-tanken. Eller när man hittar en fantastisk murgrönebeklädd Alice i Underlandet-labyrint och springer runt i den med ungarna i solsken och får what if-tanken. Eller när man kör hem från ett sommarparadis och ser att ordet nån rolig typ valt att tejpa upp i ladans fönster är "MORD"?
Hörde igår en radiointervju med två scoutledare. De pratade om scoutlivet i allmänhet men fick självklart frågan om säkerheten på lägren nu efter Utøya. Läger för unga har hastigt kommit in på rädslans karta. Det är inte helt okej.
Terror funkar, därför måste man se till att bromsa upp den. Vad heter det, kognitiv terapi? Men tränar sin hjärna till att tänka rätt? Det får man väl lov att ta sig till, i rent motstånd om inte annat.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
Herreminje vilken pretentiös rubrik! Skärp dig.
SvaraRaderaDet där med läger skrämmer mig också. Att inte våga lämna barnen med någon annan. Inte för att man kunnat rädda dem även om man själv hade varit på plats.
SvaraRaderaJa, vidrigt. Nu är redan skolorna och lägren tänk om-platser.
SvaraRaderaMen så där kan man inte tänka, för då blir man galen. Min dotter (okej, nästan vuxen, men dock) befinner sig just nu på jamboree tillsammans med 39 000 andra personer. Och tyckte det var skönt att åka bort från Köpenhamn, där hon var när massakern på Utøya inträffade.
SvaraRaderaJa, Ulla, man får se upp med sina tankemönster liksom. Det är nästan som nån sorts extremsport.
SvaraRadera