Och gissa vad han sa i morse då!

Ni tror alla att jag förlorat förståndet och snart ska jag ta mina monotona textpassioner till den lilla sammetsbeklädda dagboken under huvudkudden, men måste bara meddela detta först.
När jag åker ner till metron eller upp från den tycker jag att alla människor ser annorlunda ut än vanligt, vet inte om det är ljuset eller ljudbilden eller själva det faktum att man träder in i underjorden/ut ur den, men nånting är det som händer där. Frågan är vad. I rulltrappan i morse på väg upp kommenterade Karl Ove saken såhär:

Plötsligt såg jag igen hur gammalt allt var. Ryggar, händer, fötter, huvuden, öron, hår, naglar, allt kropparna som passerade genom hallen bestod av, var gammalt. Till och med glädjen var gammal, till och med lusten och förväntningen på vad framtiden skulle bära med sig var gammal. Ändå var den ny, för oss tillhörde den vår tid, tillhörde mobilerna och iPodarna, Goretexjackorna och de bärbara datorerna som transporterades i sina väskor genom hallen och ut till tågen, tillhörde tågen och de automatiska dörrarna, biljettautomaterna och de lysande tavlorna med sina olika destinationer. Det fanns ingen plats för det gamla här. Och ändå fyllde det allt helt och hållet.
Vilken hemsk tanke det var.

Man kunde såklart också börja misstänka att jag är utsänd av Antiknaussällskapet, för som jag flåsar här i salongen kommer ju ingen att vilja läsa böckerna längre.