Re: Om att fixa allt

Mejlade alltså Märta Tikkanen för att fråga hur hon fixade allt med vardag och barn och jobb och vulkanäktenskapet med Henrik.

Hennes första svar var detta:

hej, tack! just nu himla panik, tre artiklar borde in idag ...

försöker återkomma, problematiken är evig

Märta

Några dagar senare återkom Märta med ett otroligt fint och klargörande svar som jag med tillstånd saxar ur här:

Jag tror inte jag hade nån annan strategi än att det var nödvändigt att hinna skriva, det var livlinan. Tillvaron var överfull och detdär med att skriva om nätterna med skumgummi under skrivmaskinen och sitta bakom tv:n är just som det var - jag mådde bättre om jag fick kasta ur mej lite av det som trängde på än om jag sov lite längre. Dessvärre har jag ett stort sömnbehov men skrivbehovet var större och jag skrev förstås inte precis alla nätter och inte nätterna igenom annat än när jag var riktigt igång, om somrarna när jag höll på med manus.

Annars hade jag nära mänskor som var avgörande, brevvänner, min syster Gunnel i samma situation som jag, tillsammans hade vi sju barn, hon arbetade på sn doktorsavhandling, jag skrev, det fanns ju inga dagisar på den tiden - bara en sån sak (Esbo 1964-72). Vi hade vad vi kallade en egen liten barnträdgård, dvs en familjedagvårdare som hade hand om barnen fem timmar fem dar i veckan, turvis i den enas och den andras hem medan vi två satt i det tomma hemmet och jobbade för fulla muggar. Varför vi inte kunde få kommunal hjälp som i princip fanns fattade vi inte men resurserna räckte väl inte till fast vi borde ha fyllt kriterierna -

vi ringde till varann, den ena sa: Jag orkar inte, jag orkar inte

och den andra: Jag hinner inte, jag hinner inte

sen la vi på och orkade och hann lite till.

Det var oerhört jobbiga år men det blev både doktorsavhandling och böcker och alla överlevde.

Arbistiden betydde att jag fick ett rum där jag kunde stänga dörren om mej. Och sen en helt underbar sammanhållning kring gemensamma uppgifter och mål, underbara sjuttiotal när man trodde på vad man gjorde och på att göra tillsammans! Och det gick framåt, man kände det trots vansinnigt mothugg på de flesta plan. Jobbmässigt var det nästan outhärdligt och familjen hemma -

när jag tänker bakåt var det överfulla år, helt oersättliga att få vara nära barnen när de var små, allt de sa och gjorde, lyckligtvis hade jag kåserier i Astra som fångade en del av repliker och incidenter. Medan det pågick hann man just inte känna efter. Ett av problemen var att samhället ännu inte var utvecklat som nu, ett annat att vi hade våra ambitioner, otänkbart att vara bara hemma och föda och bada och blöda och mata och byta, vi ville vara de vi var trots att vi var mammor. Eftersom våra män fortsatte vara vad de var trots att de var pappor. Det är vad mina första böcker kretsar kring - den obegripligheten. Med samhällsperspektiv, Förening 9 och Women´s Lib, sen småningom kvinnogrupperna här som vi ju inte hann med i, jag hade kvällsturer fem dar i veckan på Arbis, hjälp.

Men då hade jag en hemhjälp som kom och gick, annars hade det inte gått, barnen var 5, 7, 9, 13 när jag började på Arbis.

Och sen var det ju himla stimulerande med alla diskussioner och alla utmaningar och allt motstånd,både hemma och ute, bara det inte gick helt till överdrift (vilket det också gjorde ibland).

Det här var ett svar som var så bra att få, frågan om Märtas fixande har förföljt mig hur länge som helst och nu vet jag: hon har inget superblygsamt sömnbehov (hon behöver alltså sova), hon är ingen maskin (skrivandet gick i perioder och arrangerades, dvs inte alla verk kom till på skumgummi bakom tv:n), hon hade ett nätverk (systern och brevvännerna - där blir man ju nyfiken!), hon orkade inte alltid (men orkade alltid lite till), hon skaffade hjälp och barnen var inte bebisar när hon blev rektor för Arbis.

Jag skrev tillbaka om "tidsandan" som är annorlunda nu, det kollektiva som fattas, och hon svarade att det har hon också tänkt: att det är annorlunda i luften. Då fanns det ingen vettig dagvård och ingen vettig jämställdhet, nu finns det inget gemensamt mål, bara individer och ensamsträvande.

Är så glad att jag skrev och frågade. Vidarebefordrar:

Kampen går vidare.
kram på dej och alla er som är mitt uppe i detta väldigt jobbiga men mycket rika skede av livet. ALLT! GENAST!
Märta