Misärböckerna är enormt populära - år 2006 var drygt en tiondel av de mest säljande brittiska pocketarna mis lit - och populärast hittills är kanske Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Årheim visste bland annat berätta att det är den bok som skolelever genast läser för skolarbeten om de får välja. Själv skulle jag verkligen aldrig våga läsa den.
Orsaken till genrens genomslag är, enligt panelen i studion, att de ger läsaren en känsla av att vara god, man har fått känna sig empatisk en stund men kan sen lägga ifrån sig boken och rysa lite: usch vad ruskigt det var.
Jag vill nu inte i hasten ta ställning för eller mot mis lit eller anlägga några moraliska perspektiv, men tycker ändå att Morgan Allings poäng var viktig: samtidigt som mis lit säljer i enorma upplagor och folk faktiskt läser böckerna, lever över 380 000 svenska barn i alkoholisthem där graden av misär varierar. "Men vad politikerna debatterar är om man ska få dra av för hushållerskan eller inte", sa Alling.
Trehundraåttiotusen. Det är helt sjukt.
Ja, det där är nog nånting som jag har hemskt svårt att förstå mig på. Otroligt populärt här faktiskt, det finns dignande hyllor i alla bokhandlar. Vänster romance, höger horror, rakt fram misery, typ.
SvaraRaderaJag tycker det är ett rent ut sagt sjukt fenomen. Har även hört det kallas misery porn, och det ligger nog nånting i det. Hujedamej.
Ja - jag har också, efter att ha funderat på saken lite mer - börjat tycka att misery lit/porn är sjukt. Man skulle ju önska att folk efter att till ingen nytta har fått gotta sig i sin empati i alla fall skulle ta och donera en liten slant till exempelvis Rädda barnen eller GÖRA nånting, men jag tror inte det fungerar så. Jag blir helt desperat vid tanken på all misär som vi vet om men inte gör nånting, NÅNTING, åt. Att sen ännu använda denna misär som nån sorts underhållning ...
SvaraRaderaEller finns det ens en liten chans att misery lit funkar som ögonöppnare? Jag vet int.