I den lilla skärva av Boktid jag lyckades se (alltid när jag vill se något på tv blir det tumult därhemma, vad är det för lag?) pratade Anna-Lena Laurén om sin nya bok och nånstans i närheten pustade en bebis. Efter en stund klipptes det in en bild av reportern Anna Dönsberg som satt med Anna-Lenas lilla dotter i famnen medan hon intervjuade.
Kanske är det här ett vanligt grepp, men för mig var det nytt: att barnet liksom fanns med i situationen men inte som accessoar. Anna-Lena fick sitta och prata i egenskap av författare, reportern servade, barnet var med men inte demonstrativt - och barnet var inte bortstädat. Sådana arrangemang kräver förstås lite tur och listighet, men det är trevligt att de är möjliga.
Kom också att tänka på ett lunchseminarium som Gamma ordnade, det handlade om könsroller på dagis och vissa hade barn med, andra inte, alla barn var inte knäpptysta hela tiden och något barn vrålade ganska friskt ett tag, men det gick utmärkt.
Sen associerar jag till sjuttitalet. Var det så här det var då? Att barnen var en del av livet också utanför hemmets väggar? Rätta mig om jag har fel, men jag tycker barnen numera mest syns i barnsammanhang, och så på kafé i lattemammasammanhang. Eller nerstoppade i vagnar i varuhus.
Härskande lögner och marknadsföring
3 dagar sedan
Nej du har inte fel. Det som jag tycker att är mest oroväckande är att det dessutom inom barnsammanhangen delas in ytterligare. Hur ofta ser du en 10-åring och en treåring på samma bild. Om de inte råkar vara syskon. Och, gud förbjude, kan en fjortonåring överhuvudtaget få vara med i ett barnsammanhang annat än som barnvakt? (Flicka då, så klart)
SvaraRadera