När Ulla Billqvist hittades död på sitt köksgolv,
med armarna vilande över bröstet och huvudet på en kudde, var hon skild för
tredje gången och mamma till en tonårig dotter. En chockartad händelse för de
anhöriga som förstärktes av att det inte fanns något meddelande eller
avskedsbrev. Det som nu Lasse Zackrisson avslöjar i sin kommentar [till den nya
cd-box som artikeln tar avstamp i] är att där låg en kudde till på golvet, att
någon hade legat bredvid men gått sin väg i sista stund.
Denna extrakudde tros ha varit avsedd för en kvinna som Billqvist hade ett kärleksförhållande med, och man tror också att de tre äktenskapen hade kommit till i avledande syfte. Homosexualitet var nämligen förbjudet i svensk lag fram till 1944. (I finsk lag till 1971!)
Ni vet Sylvia Plaths fruktansvärda självmord (ugnen, barnen, smörgåsarna och mjölken), det är estetiserat och berättat och färgar hela författarskapet. Jag visste inte om att Ulla Billqvist tog livet av sig, men att känna till denna tragiska omständighet och iscensättningen av den, plus misslyckandet (?) med ödessystern som gick därifrån, justerar klangen i de låtar av sångerskan som Kaffekvarnen spelar på lördagarna.
"Gåtan bakom rösten", rubricerar DN Kultur sin stora artikel. Kulturdelens parad pryds av en tjusig Billqvist på solig väg någonstans i Sverige. Alltså: Denna vackra glada svenska sångfågel tog livet av sig för att hon var lesbisk, i hennes trallande bor mörkret.
Ska ett självmord få bli etikett på hela livsverk? Svaret borde väl vara nej, men det är svårt att komma ifrån för samtidigt har vi här det - som det förefaller - utstuderat arrangerade i Ulla Billqvists tillvägagångssätt. Satte hon rubriken själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar