Babelrapport: Mera lyxmisär. De riktiga barnen.

I kvällens Babel pratade litteraturforskaren Annette Årheim, skribenten Jessika Gedin, författande skådespelaren Morgan Alling och programledaren Daniel Sjölin om "mis lit", misery lit. För att anses höra till genren ska en bok uppfylla tre kriterier som är följande: 1. ska handla om överjävligt liv, 2. ha lyckligt slut, 3. vara sann i betydelsen basera sig på verkliga händelser. Ofta är de här böckerna skrivna i första person och ofta står barndomen i centrum. (Det nämndes förresten också att misären är närmast en dramaturgisk nödvändighet också i biografier, men det är en annan sak.)

Misärböckerna är enormt populära - år 2006 var drygt en tiondel av de mest säljande brittiska pocketarna mis lit - och populärast hittills är kanske Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Årheim visste bland annat berätta att det är den bok som skolelever genast läser för skolarbeten om de får välja. Själv skulle jag verkligen aldrig våga läsa den.

Orsaken till genrens genomslag är, enligt panelen i studion, att de ger läsaren en känsla av att vara god, man har fått känna sig empatisk en stund men kan sen lägga ifrån sig boken och rysa lite: usch vad ruskigt det var.

Jag vill nu inte i hasten ta ställning för eller mot mis lit eller anlägga några moraliska perspektiv, men tycker ändå att Morgan Allings poäng var viktig: samtidigt som mis lit säljer i enorma upplagor och folk faktiskt läser böckerna, lever över 380 000 svenska barn i alkoholisthem där graden av misär varierar. "Men vad politikerna debatterar är om man ska få dra av för hushållerskan eller inte", sa Alling.

Trehundraåttiotusen. Det är helt sjukt.