tisdag 22 februari 2011

Tatueringen är min

Nu börjar vi väl vara ganska många som har rätt gamla tatueringar. Ångrar ni er tatuering om ni har en, eller gillar ni den? Hurdant är ert förhållande till den?

Blev igår kontaktad av den amerikanska författaren Shelley Jackson, som är författare till den tatuerade novellen Skin, där jag medverkar. Hon ville att jag så snabbt som möjligt skulle sända henne en video där min tatuering syns och där det hörs att jag säger ordet som är tatuerat. Berkeley Art Museum ska göra nån grej med alla orden, och jättebra tycker jag; säkert kul.

Men jag inser att jag ställer mig rätt sval till en fortsättning. Tanken på en novell som skrivits på huden hos tvåtusen människor som lever på olika håll i världen är fortfarande stimulerande, eggande och intellektuell på ett sätt som jag faller för en fura för. Fast jag är helt enkelt inte så intresserad av att följa upp det.

Ordet "new" i Shelley Jacksons novell har gått från att vara ett av hennes words till att bli en del av mitt största organ, tatueringen är min privata. Jag har fött två barn med den och varit den sunkigaste människan i världen med den. Mina ungar har upptäckt den, frågat om den, vi har rett ut skillnaden mellan den och födelsemärken. Den syns sällan som ett flashigt attribut.

Så nu helt, va? Video, vadå?

Shelley skriver att hon ska starta en grupp på internet för oss ord. Men jag känner redan falling, och det räcker egentligen bra för mig.

14 kommentarer:

  1. jag gillar min gamla tatuering. inte för att den är fin. men för att det är ett före detta jag som gjort den, och jag hyser största ömhet för den människan. hon gjorde det hon trodde var bäst.

    SvaraRadera
  2. Har ingen tatuering och högst antagligen skulle jag avsky en som jag hade gjort då jag skulle ha gjort den om jag mot förmodan skulle ha gjort en.

    Men intressant det där med Skin, del II. Förstår ditt dilemma. För sku det handla om mig så sku jag ju inte kunna låta bli att medverka igen. Om jag nu engång har börjat liksom. Men helt klart blir det lite "utnyttjarfaktor" i det nu. Första gången valde man ju att vara med. Nu har man ju iofs ett val, men inte på samma sätt.

    Eftersom du har ett så prima ord är mitt förslag att du småprotesterar genom att på videon säga I´m new.

    SvaraRadera
  3. Åh vad häftigt, var du med i det projektet? Tror inte jag någonsin kommer att tatuera mig, men skulle jag göra det skulle det nog vara ett ord eller en kort textsnutt. Men skulle antagligen bli helt fnurrig om jag skulle vara tvungen att bestämma vad jag skulle låta "skrivas"

    SvaraRadera
  4. Sara, vilket fint förhållningssätt! Sen blir ju tatueringar lite trist bleka med tiden - fyller du i din?

    Lotta: Tror nog inte jag tänker medverka, har inte ens nånting att spela in grejen med här på landet.
    Sku vara roligt att se den tatuering som du hade gjort -92. Lite batik kanske?

    Bokbabbel: Ord är def snyggast. Skulle vilja ha flera, fast vet just nu inte vilka ord. Bilder vet jag inte riktigt med, fast jag kan skvallra att ordet falling har en jäkligt snygg bild också (på en annan kroppsdel och inte i Skinsammanhanget, då). Den är jag lite avis på. Men nä, precis som du var jag säker på att tatueringar inte var min grej ... Sen är de ändå lite härliga.

    SvaraRadera
  5. För det mesta kommer jag inte i håg min tatuering för den är en så naturlig del av mig att jag inte tänker på den (och då sitter den ändå så att jag ser den i spegeln varje morgon). Men när jag tänker på den blir jag bara glad. Jag skaffade den för 11 år sedan, i slutet av mitt utbytesår. Jag och min dåvarande pojkvän skaffade likadana. Och oj så betydelsefull den är, trots att pojkvännen är long gone!

    Just nu funderar jag på en sån där rysk docka (matusjka? babusjka? jag minns aldrig). Och nu vill jag ha färg!

    SvaraRadera
  6. Så fascinerande! men nej, jag tycker gott du kan skippa videon. Ditt är ditt.

    SvaraRadera
  7. Hej!

    Min brorsa ritade en bild åt mig som jag tatuerade i korsryggen för 10 år sedan(till min fars stora skräck som jobbar med att avlägsna tatueringar). Jag har aldrig ångrat den kanske delvis för att jag inte ser den själv, så jag hinner inte tröttna på den..

    SvaraRadera
  8. Hej AnnaK! Vad var det för bild som din brorsa ritade till dig?

    SvaraRadera
  9. John Irving skriver i Until I Find You att man måste vara en nostalgiker för att tatuera sig. Och jag håller helt och fullt med. Tycker att Sara här ovan summerar det väldigt fint. Tatueringen blir som ett fotografi som bleknar med åren, men ändå återger den människa man en gång varit.

    Har inte ångrat mina (och alltid tänkt att om jag nån dag gör det är det helt rätt åt mitt framtida jag om mina värderingar ändras så till den grad att jag gör det). Snarare så väntar jag på att de nyare blir lite suddiga i kanterna, då har de liksom körts in och blivit en del av den person man är, inklusive all den historia som hör till.

    SvaraRadera
  10. Också det där var väldigt fint, Micke, att det är rätt åt dig att du är tvungen att känna ånger ifall du ändrar värderingar så mycket att du önskar dig av med tatueringarna.

    Jag gillar ju mitt "new" men är lite småstörd på att den blivit suddig i kanterna - Nu behöver jag inte vara det.

    Och sugen blir man på fler tatueringar ...

    SvaraRadera
  11. Faktiskt när man tänker på det finns det en extra charm i att tatueringen "new" åldras och blir suddig. Vilken underbar metafor för förgängligheten.

    SvaraRadera
  12. Det där hade jag ju inte ens tänkt på. Jag hade bara tänkt på att det är tufft att min KROPP åldras och att det fortfarande sen när jag är lastgammal står new på på mig, men att själva tatueringen också blir sliten är ju en hemskt fin metafor!

    SvaraRadera
  13. Jag har faktiskt undrat över vad som hänt med projektet - hur de ser ut nu. Lite roligt med en uppföljning tycker jag, fast jag förstår att det kanske inte känns så för er som är med.

    Jag har aldrig tyckt om tatueringar. Trots det ligger det en lockelse i att rista in ett ord i min hud, ett ord som aldrig går ur i tvätten. Men då ska det vara ett väldigt viktigt ord. Svårt att välja.

    Finns det förresten inte många som tatuerar in sina barns namn nuförtiden, eller var det en fluga som snabbt flög vidare?

    SvaraRadera
  14. Jag vet inte riktigt vad som är inne i tatueringsväg, men har för mig att det börjar vara så att man ska ha stora färgglada bilder? Fast kanske är helt out.

    Att välja ord tror jag skulle vara nästan hopplöst. Vad skulle det vara? Så därför var det så bra att få sig ett ord tilldelat. Men om jag inte hade tyckt om det skulle jag ju inte ha tatuerat det. Det ingick i Skin-dealen, som du minns.

    Synd förresten att du inte hann ha "Farbröder" som Ljuvlighet i Kontur!

    SvaraRadera