Igår slarvade jag omkring i molnigt vinterväder på snöig backe, radade vedklabbar och stod i, och då var jag riktigt skönt ful, kan jag säga. Långkalsonger och lökäbyxor instuckna i yllesockor, gammal vinterjacka och en i och för sig snygg mössa som min vän Hanna stickat. Oplockad och osminkad med immiga glasögon - men utvilad och skitglad.
Tänkte då på det här med att det kan vara hemskt skönt att känna sig riktigt ful ibland. Eller ofta, faktiskt. Jag tycker nästan att det känns som att man upphör existera som kropp och bara blir funktion och tanke.
Okej, det där lät flummigt. Men kanske nån fattar?
Jag tänker på det mer som resultatet av en mognadsprocess: att man accepterar att yta inte är allt, att funktion ibland går före form och att man inte alltid kan vara på topp utan att det för den skull innebär att något är fel i livet. Ett exempel: jag går på yoga på Alexandersteatern på lördagmorgnar. När jag far hemifrån drar jag på mig ett par verrare, drar ullsockorna halvvägs upp till knäna och tar på mig ett par rejäla kängor. Sen dunrock, fem kilo halsduk och varm mössa. Och varje lördag känns det lika befriande att gå i den stassen längs Bulevarden. Det skulle jag inte har gjort för några år sedan.
SvaraRaderaJag fungerar ju kanske tvärtom:
SvaraRaderaDet kan vara hemskt skönt att känna sig riktigt fin ibland.
Men för mig går alltid det praktiska före. Jag är väl funktion och tanke då. Antar jag.
Men kommer det fula bara ur vad man har på sig, och att man är osminkad? Har själv gått omkring och varit ful en hel del i livet (för att jag inte orkar jobba så hårt med utseendet), men också varit snygg då och då, men det har oftast kommit inifrån (man känner sig stark, glad, harmonisk, det är sommar)... tror att om jag just gjort som du (gjort fysiskt tunga saker) skulle jag ha känt mig vacker, för det brukar jag oftast göra när jag använt kroppen, oberoende av kläderna... undrar om inte den härliga känslan kommer från att kroppen får arbeta?
SvaraRaderaJag undrar om det kanske är lättare att njuta av fulheten om man vet att den kan undvikas? Om man - som du, min vackra vän - lätt kan polera upp sig?
SvaraRaderaOm man nu har gått omkring och känt sig halv- eller helful i femti år så kanske man inte tycker att det är så skönt. Eller så kanske man slutar bry sig?
Nå, det där blv nu också flummigt. Vad vet jag? Jag har simhallshår, hängande jeans och klibbiga sockor och ska säkerligen inte uttala mig alls.
Situationsdiktaren: Du är helt klart funktion och tanke all the time! Men alltså jag tror inte att "finheten" och "fulheten" är egentliga motsatser, utan bara olika tillstånd. Så näj, Jenny, jag tror inte heller att ful&fin har med kläder och sånt att göra. Mera just som du säger: kroppen får arbeta eller det är sommar, man är frisk och stark.
SvaraRaderaSen tror jag kanske inte heller att den fulhet som t ex Linna J och Peppe Ö skriver om på sina bloggar är förknippad med just fina kläder osv, jag tolkade det mera som sunkiga känslan efter en lång vinter. Det där urlakade, trötta tillståndet liksom, som blir tydligare när det våras (och man dessutom ser hur skitigt det är hemma).
Tja jo, Karin, huj, det där med att gå omkring och känna sig ful och njuta av det är säkert ett privilegierat tillstånd förunnat såna som i alla fall ibland har förmånen att känna sig fina - och ibland till och med jättesnygga. Lite "titta så fult jag ritat!" över den här diskussionen kanske, men samtidigt är känslan och frågan äkta och då måste man ju få ta upp den! Jag ville slå ett slag för det sköna i att vara opolerad, stark å glad!