Oljor. Pratigt.

Efter presskonferensen för Noora Shinglers bok Lingon&läppstift rusade jag raka vägen över gatan och in på Hagnäs saluhall och köpte kokosolja, som Noora Shingler föreslår att man smetar på sig istället för alla parabengeggor. (Eftersom jag jobbat med boken tycker nån kanske att jag borde ha skaffat mig oljan för länge sen men se det funkar inte så. Så länge texten är under redigering och ombrytning verkar den på ett helt annat plan på redaktören, den är mindre budskap och mera bokstäver, block, syntax, slagfel, osynk, fonter, skiljetecken och annat konkret.)
Men alltså, det finns förstås såna som Situationsdiktaren Lotta som har perfekt mjuk och ofnasig hy helt automatiskt (i och för sig påstår hon alltid att den kommer sig av att hon tvättar sig så sparsamt, vilket sen är en annan helt smart poäng - allt det där duschandet är ju direkt kriminellt), men vi vanliga dödliga behöver ju något flott. Och nu har jag kriminalduschat - nä, jag har faktiskt kriminalbadat med påföljande kriminaldusch - och sen då testat kokosoljan.
Till den som har testat t ex olivolja med överfettigt resultat vill jag bara meddela att kokosolja är mycket bättre. Faktiskt bättre än min kräm på pumpflaska också. Och doftar gott. Och så känner man sig smart som lurar LÓreal och de andra busarna. Smart och ekonomisk och ekologisk känner man sig.


Slutligen en oljebaserad anekdot från förflutenheten. I min ungdom jobbade jag som hallåa på FST och fick alltid skäll av teknikerna för att mitt hår liksom hade en luddig aura som sen blev till en underlig gloria mot den elektriskt blå betaskärmen som FST-vågskvalpet projicerades på. Jumalauta, jag tar olivoljan, tänkte jag. Och jag tog olivoljan och skulle bara ha i lite, lite, men ni vet olja? Hur den funkar? Och vips låg håret som en fet gardin över hjässan och i panik försökte jag tvätta håret med all världens gifter före sändning som närmade sig med s.k. stormsteg. Men inte lyckades det. Plus att håret sen fettade av sig på ansiktet också, och ansiktet måste som vi vet vara synnerligen välpudrat i tv-studion. Plus att sminket fastnade i fethåret, plus att detta eländiga tillstånd höll i sig genom veckans alla hallåturer.


Det var min berättelse om olivolja. Thanks for sharing, ja?

Stulen visdom mitt i arbetsdagen: bättre att slita ut sig

Blev så glad över att Karin tänker som jag om K.A. Tavaststjernas gnälliga utsaga i förra inlägget. ("Jag älskar sånt där. Det ger mig hopp om framtiden att se hur sura folk alltid har varit, och hur mycket dom har klagat. För då har det ju alltså inte blivit sämre", skriver hon, och det var nog precis så jag tänkte. Karin: det fortsätter sen helt superfint med gnäll om folks hopplösa sätt att prata språk, han är helt otroligt bister och sur ... Ett läge att känna igen, absolut!)

Så hittar jag då i samma korrektur denna lilla visdom som jag vill dela med mig av till alla er andra som just nu känner att ni gör rätt för er:

Det är bättre att slita ut sig än att förrosta, men den, som tänker sig för, behöver varken göra det ena eller det andra.

(ur Hälsans hemlighet, 1905)

Arkivpärlan: Internationalitet, en tråkig sak

När man drabbats av hormonondskan är det trevligt att i sitt arbete snubbla över andras magsura utläggningar, här nedan ett av ingen mindre än K.A. Tavaststjerna om badlivet i Hangö 1890:

Badlivet är naturligtvis, som överallt i Norden, banalt ända till beklämning. Icke en gång det brokiga, nyanlända österländska elementet orkar giva det någon riktig prägel. De vackra ryskorna är ännu inte riktigt hemma hos sig, och deras toaletter får ett tråkigt drag av internationalitet, precis som hela livet för övrigt. Det är ett konglomerat av Helsingfors och S:t Petersburg, av importerad europeism och exporterad nationalim. Ingen är riktigt sig själv, om inte vi finnar, som i allmänhet är oss själva när vi har tråkigt.

(mina markeringar)

Försök till visdom på nattkröken

Ett måndagsexemplar till dag har det varit. När en mus sitter och gnager inuti kollegans dator på morgonen vet ju man hur dagen kommer att bli. Kras-kras-kras från hårdskivan lät det trots att kollegan själv var nån annanstans. Där jobbade musen på. Datorn gick inte att rädda.


Sen var det lite kris med det mesta och hormonondskan och ont i öron och mage. Och kopieringsmaskinen som alltid illpiper tills man springer dit och säger ja för fan, du ska faktiskt ta A-treor ur fack 4.


Sen lite allmänbråk med ett barn och sen barnet: "Du är världens sämsta mamma."


Mera ont i magen och öronen och när barnen sover försöker man ta ett bad men då kommer man åt proppen och på något sätt blir det trassel och kedjan tvinnar in sig i avloppet och allt det varma vattnet rinner ut. Och medan man håller på och försöker få ut kedjan ur avloppet blöter man ner sin läsning fullständigt naturligtvis - utom den kant där Jenny Kajanus skriver om  barnfattigdom så det läser man och då blir man helt gråtfärdig (viktig kolumn dock: läs. i Ny Tid alltså).


Sen kravlar man sig till datorn och läser bloggar och hamnar hos Linn Jung som i afton däremot varit världens bästa mamma. Inte blir man gladare då, trots att det ena just ingenting med det andra har att göra. (Fast mycket bra idé det där med att ta kvällsmålet som en liten utflykt.)


Nåja, sen tänker man till och då fattar man att allt verkligen är ens eget fel. Hade detta varit en annan dag skulle alla de här bakslagen ha varit petitesser och jag skulle ha fokuserat på allt det som jag idag inte såg.


Och sen blir man ännu mer knäckt, för så rann (svann? gick?) en dag och kommer aldrig mer igen.


Nati, som Ålgars säger på Facebook.

Blankrad, jättegap

Emedan mina hormoner plågar mig och jag därför är mycket irriterad har jag endast en publiceringsduglig åsikt: Varför blir det så mycket blankrad med nya bloggerverktyget?

Så här alltså, se precis här ovan. Förr blev det blankrad, nu blir det jättegap och det är stor skillnad på hur man läser blankrad och jättegap.

[gaaap]

Tänkte ett tag att ingen bryr sig men jag bryr mig (sagt med det som Linda Skugge i olika sammanhang kallat för "bajsnödiga rösten"). Så om nån vet hur jag ska få till stånd normala blankrader i fortsättningen för den personen hjärtans gärna upplysa mig.
Annars måste jag uppfinna nya skrivkutymer.

Revidering: Nu upptäcker jag att det blir jättegap om jag bloggar på Mac och vanlig blankrad om jag använder pc. Vad ska det betyda? Upprörande.

Jag lämnar din hamn, Marie. Lynchfaktorn.

Är det jag som är långsam eller går allt väldigt fort?
Nu helt plötsligt tillbaka i sängskontoret i Helsingfors med olästa dagstidningar och laptop. Mysfaktorn är hög, nån tittar på millenniumfilm (det är såklart inte jag men jag tycker det är roligt med den dramatiska ljudbilden i bakgrunden). Mariehamns stadsbibliotek med alla sina fina bibliotekarier står kvar på Åland, vi var några som tog flyget och färjan bort, men jag tror att vi alla vill återvända.


Gårdagskvällen i punkter:
– Fördrink på kollegas rum. Illuster diskussion om urin och urinerande; en mycket intressant diskussion som utgick från Marcus Birros bok Att leva och dö som Joe Strummer (huvudpersonen har en ovana som går ut på att han pissar i handfat, jag tycker det är superäckligt, har nästan en neuros kring saken).
– Supé i stämningsbelyst, festligt bibliotek i eminent sällskap: Birgitta Boucht, Märta Tikkanen, Thomas Wallgren, PC Jersild och PC Jersilds fru vars namn jag inte är säker på att jag uppfattade rätt. Mycket trevligt. Mycket privilegierat. Mycket roligt.
– Lilla bärsen på krogen. Roliga samtal om hur lite man kan begripa sig på fotboll, om vilka finländska fotbollslag man känner till, om att ha idel döttrar/idel söner, om vad det är för skrivande som mest tilltalar vem. 


Lynchfaktor: Båda nätterna vaknade jag av att telefonen i hotellrummet intill ringde  - och ringde - och ringde - paus. - och ringde - och ringde ...

Litteraturkräftan. Coolaste Wallgren.

Här sitter man nu röd som en kräfta efter liten quick fix i form av ett hett bad. Om en kvart börjar fördrinken och sminket borde åka på men hur sminkar man ett knallrött fejs?
Cheniq är här med nån kräm som man ska ha på kinderna och som ska plocka fram en trevlig rosa lyster i ens nylle, men jag vet faktiskt inte. Inte i det här kräftaktiga tillståndet.


Så många bra och smarta och kloka saker har sagts idag på biblioteket i Mariehamn. Birgitta Boucht var sin vana trogen sympatisk, klok och glittrande - det gick bra med intervjun. Återkommer säkert med lite citat från dagen, men måste genast här anteckna den hårdaste grejen. Thomas Wallgren docent i filosofi, riksdagskandidat) berättade i ett samtal med PC Jersild, Ann Heberlein och Camilla Gunell att han köpt aktier i Nokia bara för att få uttala sig på bolagsstämman. Han har bland annat föreslagit att de bland aktieägarna ska dra lott om vem som tar sig ner och jobbar med underleverantörerna till Nokias mobiler. "Vi vet att det finns blod och våldtäkt i våra telefoner."


Ansiktsfärgen börjar sakta normaliseras. På med ögonen, vi ses.

goes paparazzi

Så kvällsprogrammet i Mariehamns bibliotek var mycket fint. Ett dunkelt bibliotek - bara det, kära bibbakramare - och så en massa sådär vackert intresserat folk och goda typer på scenen. 
Det var en fin, fin kväll.
Och lite starstruck fick jag också bli då jag såg den vackra Inger Edelfeldt utanför toaletterna. Nån annan som har ett ungdomsförhållande till henne? Jag säger bara: Juliane och jag. (Karin?)


I morse var det sen frukost här på hotellet och man tänker alltid att man bara ska äta något snabbt men det blir alltid långt med prat. Idag vid smörgåspåläggen bl a med Morgan Alling, som igår kväll pratade om ett extremt angeläget ärende.


Nu på med leggings och till ett bibliotek som förmodligen badar i ljus. (Alltså jag har inte blivit mer lyrisk än vanligt, men biblioteket i Mariehamn är verkligen extremt fint. Och så hade Hufvudstadsbladet en bra artikel om ljus på kultursidan i veckan också - lite inspirerad.)

Salongen goes fredens öar 2

För andra året i rad finns salongen på litteraturdagarna i Mariehamn. Hej.
Man är anländ efter turbulent flygresa, incheckad på det trevliga hotellet, grynig och glad. 
Marcus Birro som skulle diskutera med Birgitta Boucht och mig har lämnat återbud, så Birgitta och jag får diskutera Tusenblad och Joe Strummer på egen hand. Tur, får jag säga, att jag tyckte så mycket om Birgitta Bouchts nya bok. Den är en sån där klok roman, den säger något om livet (låter pretentiöst men kan vara nödvändigt faktiskt!) och är mästerligt skriven. Dessutom verkade den gastkramande på mig. Där står också sånt här som jag ibland tycker är så härligt att läsa [En man säger till Tusenblad]:

Du tror att neuroser smittar. Det gör de inte. De uppstår i huvudet på självupptaget folk. Du är inte den typen. Upp med hakan flicka, en gladare min om jag får be. Du har ett bra liv, krångla inte till det nu. 

Haha.

Den här stackars bloggen envisas med att vara en textblogg, men jag vill ändå säga att det är fint utanför mitt hotellrumsfönster. Sol, moln som alper, bedrägliga isar över stålhavet.

Ett öga på Erika Lust

Hanna hade vänligheten att mitt under en styvnackad arbetsdag sända mig en länk med handyoga över Skype. Länken gick till The Guardian, som råkade puffa en artikel om den svenska kvinnliga filmskaparen och journalisten Erika Lust. Hon gör porrfilm. Rubriken lyder "Porn made for women, by women", och det är väl egentligen otroligt att man ska behöva ha såna rubriker anno 2011, men okej. Så ser det ut och det är tur att Erika Lust finns. 
Lust i The Guardian (markeringarna är mina):

Pornographers are usually middle-aged straight guys, with a similar cultural background. They don't like it when I say that I make porn for women. They say their porn is for everybody and I am the 'tight' one. But I just can't have an intellectual discussion with them, because they don't measure up. What I'm doing is criticising the kind of porn they have been making for years and offering an alternative.

Det här är intressant, tycker jag. 
En genderlärare vid universitetet i Graz (Österrike), Vera Chiara Kuckenberger, säger för sin del de här smarta grejerna i Guardian:

Research suggests that women are not as interested in pornography as men are. But this assumption has to be seen in a broader context – there are certain scripts for male and female sexuality and one of these says that women don't find pleasure in looking as man do. But who looks and who gets looked at is a question of power as well. Historically the gaze is male, while women are objects that are being looked at. (...) 

For women to admit to experiencing pleasure in watching pornography means overcoming stereotypes about female sexuality. There are women who do not want to consume pornography, but at the same time there is a potential female audience for porn and I would say it is bigger than it has been assumed so far and it is increasing as our society overcomes gendered stereotypes in general. 

Så vad - pornografi angår inte mig, tänker du väl nu eftersom du inte själv konsumerar sånt. Men jag tycker porrfrågan är viktig eftersom industrin är så stor, det finns så många som tittar massor, och jag tror att detta formar mer i våra liv än vi är villiga att genast erkänna. Att så många människor går omkring med bilderna påverkar den blick som träffar dig, din vän, dina barn. Porren är, på något plan, kung. Och den kungen gäller det för oss andra att hålla koll på men det är svårt. Ett sätt kan kanske vara att hålla ett öga på Erika Lust och hennes teser. Hon bloggar förresten också.

Vill inte rösta på nån som tycker som jag. Jumalauta.

Mitt interna mantra denna kväll har varit jumalauta jag är trött, vilket inte har hjälpt upp saken precis, men det har i alla fall varit sant.
Jag vill i alla fall göra en anteckning om valmaskiner och hur lite jag egentligen ser nyttan av dem. Visserligen är de sympatiska, kanske lite roliga och möjligen riktgivande på axeln vänster-höger. Men inte vill ju jag rösta på nån som tycker som jag? Jag har inte alls tillräckligt mycket kunskap i de olika frågornas komplexitet, många av dem är ju jättekrångliga. Såklart tycker jag att alla ska må bra i samhället och jag är för naturen och vill kunna leva på svenska i Finland, men däremellan finns en massa skitsvåra frågor som jag bara kruxar i på en höft. Om nån kandidat då har kruxat i som jag tycker jag det är skrämmande, den vill jag inte rösta på, för det betyder att den personen är lika mycket ute och cyklar som jag.
(Vilket kanske varenda kandidat sist och slutligen är, men det må vara en annan fråga.)
Jag tänker inte göra en enda valmaskin inför riksdagsvalet i år. Istället röstar jag på parti, och försöker vara strategisk när jag väljer kandidat.
Jumalauta, förresten. Vilken underskattad, fin svordom.

Bästa känslan på jobbet. Karisma i ord och bild.

När man får ett bokomslagsförslag av grafikern/fotografen och allt stämmer, när man till och med som redaktör (och därmed alltså mycket förtrogen med texten) får känslan av att wow, den där boken måste jag genast ha tag på - då vet man att det är bra saker på gång.

Det är väl nånting med att man förstått varandra. Författarens text har blivit sedd och transponerad till bild. Säkert har det också att göra med just min privata smak och förväntar på vad litteratur ska ge för vibb.

En annan ytterst skapligt bra känsla på jobbet är förstås när man läser en text som ger en den där vibben. Jag brukar ibland prata om "karismatiska texter", det är då som om texten hade en inneboende lyster och rytm. Det betyder inte att alla goda texter behöver bara just karismatiska, kvaliteter kan sitta i helt andra egenskaper, men alltså känslan av att en text har det berömda något - yes box.

Välj gult och jobba på

Jag rekommenderar starkt att man målar sitt kök i gult, för då är morgonen solig även om den börjar såhär:


1. Fyraåringen vid gröten, iofs glatt: "Mamma, hur känns det att få barn som äldre?"
2. Tvååringen i ens famn spyr på en två gånger.


Men annars är det bara bra. Linna Johansson skriver dock träffande om en viss måndagskänsla, jag har återvänt till hennes blogg och läst det här flera gånger eftersom den vidriga känslan för mig hittills varit oformulerad: 

Jag har haft några bra och några dåliga dagar. De dåliga var de senaste helgdagarna då jag ville vara lite ”skön”: Ta det lugnt. Facebooka. Sova länge. Hämtmat på det. Sitta inne en dag till. Det gick åt helvete. Jag menar på riktigt. När jag vaknade upp på måndagen ville jag skrika rakt ut. Varenda en av mina demoner gjorde sej gällande då tror jag: stressen, nojorna, hypokondrin, kanske inte dödsångesten men närapå. Jag vet inte vad det är med mej. Det är som om jag alls inte fixar mitt gamla liv längre. Hela mitt system brakar ihop, jag ser inte saker för vad de är. Stress är förresten ett för milt ord – jag blir hyperstressad över minsta lilla: Fem minuter med ett tjutande billarm på gatan utanför blir till en timme och jag får lust att springa ut, klättra upp i ett träd och skrika. Oviktiga saker jag inte hittar blir plötsligt mycket avgörande att hitta. Med mera med mera. Och mitt i allt är det en och samma fråga som ringer i mej: Kommer jag att klara det här?

Fast märk väl att måndagskänslan kan infinna sig vilken annan veckodag som helst. Det enda som hjälper är att jogga på, aldrig bli för "skön", se till att saker löper.

Svalkande likgiltighet (Millenniumtrilogin)

Vet inte vad det är med Stieg Larssons böcker och filmerna som är gjorda efter dem, men är så ofascinerad. Har försökt läsa böckerna (eller nåja, första boken då) och försökte idag se film, men nä. Går inte. Tankarna vandrar och annat känns roligare.


Ändå utger millennuimjippot sig väl för att vara typ feministiskt eller ditåt, med tuffa Lisbeth och allt.
Har alltså en mystisk känsla av att det feministiska mest bara appliceras på en helt ordinär intrig. Kan dock ha fel.


Finns det nån annan människa i världen som inte låter sig förföras av Stiegs saga?
Och om inte, vari ligger denna sagas magi?
Och, ni som läst och tittat ordentligt: finns det något feministiskt ärende i denna fabel?

Vi som "loggar in" och de som hela tiden är där

I spårvagnen genom ett nattligt Helsingfors berättade Ronja om den generationsskillnad hon lagt märke till när det gäller förhållandet till internet: De finns generationen som "sätter sig vid datorn och loggar in" och så finns det generationen som har har internet omkring sig hela tiden, "det går inte att skilja mellan internet och resten av livet, de går in i varandra".


Personligen måste jag säga att jag än så länge tyvärr är en oldie, jag slår mig ner och loggar propert in, och jag tycker det är ett ganska skönt sätt att leva på. 
Men jag inser också att det finns andra sfärer. Jag tror till och med att jag eventuellt skulle gilla någon av de sfärerna, men för att förstå hur det kan vara där måste man säkert ha en smarttelefon och det kommer jag nog inte att ha på länge.


Jag får alltså nöja mig med rapporter från folk som varit där, som Ronja. Om jag förstod saken rätt så är de ivrigaste i den nya generationen extra nöjda över att man t ex hela tiden kan rapportera var man är genom att "checka in" på olika ställen (det här har jag sett i folks Fb-statusar men pinsamt nog trott det var ett skämt). Detta, säger de som tjänar pengar på att erbjuda tjänsten, är en fördel för då kan man till exempel hitta en kompis som just då checkat in på något närliggande ställe. Kusligt, tyckte då jag - men Ronja höll inte riktigt med och eftersom hon har kollen och är smart så måste jag också vara lite försiktig i frågan. Snubben som checkade in överallt och även rapporterade sin vikt till resten av världen varje morgon, han tyckte att detta internet överallt gör att skillnaden mellan privatpersonen och yrkesrollen suddas ut. En bra grej, tyckte han. 


Gissa i vilken bransch den killen är? 


Rätt gissat; han har ett företag i mediabranschen. Jag tror kanske inte att grävmaskinisten eller sjuksköterskan - eller för den del läkaren - har så stor nytta av en roll-osmos. Fast det är klart, alla behöver ju inte göra lika.


(Och Ronja, om jag nu refererat helt fel så får du gärna korrigera. Det var ju ändå natt och vi hade druckit bål.)

Copy-paste. Control-F. Shift-#.

Lilla klappen i ryggen nu: Ingen har copy-pejstat så mycket som jag den här veckan. Har redigerat ett omfattande, scannat manus och alla som någon jobbat mot en dators förnuft vet vad det innebär. Man är visserligen så tacksam för att det finns datorer och för att det är möjligt att scanna saker istället för att vara tvungen att skriva av allt, men samtidigt måste man vara hysteriskt noggrann, för gulledatorn läser "rn" som "m" och missförstår också en hel del andra saker. Just när man sitter där och slappnar av och låter blicken glida längs raderna så står det nåt bus. Som ögat så gärna glider över, då. Värst är det när ögat jobbar men hjärnan - människohjärnan menar jag nu - tar en liten paus, för då kan man vara säker på att datorn gissar sig till fel ord. Och det är nästan omöjligt att märka för då måste man tänka samtidigt som man läser. Svårt, vet ni.

För att inte tala om när det är namn inblandade. Folk heter ju på riktigt de mest osannolika saker, scannerns guess is as good as mine liksom.

Fast till slut känns det nästan som att spela piano när man sitter där och bara: control-c, control-x, control-v. Lite musikaliskt sådär. Ett stort arrangemang och några flinka fingrar.

Jobbdatorn sover redan. Jag sa ta ett bad först. Okej så här är en till människa som är mycket fredagstrött.

Men i alla fall kom en fin bok ur tryck denna vecka, nämligen romanen Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer av Jolin Slotte. En fin, fin roman. Som kuriosa för folk som gillar papper kan jag meddela att omslaget är tryckt på avigsidan av en viss kartong. Det ger ytan en vaxaktig karaktär och man behöver inte mattlaminera. Idén är grafikern Ea Söderbergs.

Kulturskryt för litet barn

"Titta," sa jag till tvååringen vid morgongröten och pekade på kulturuppslaget, "jag känner henne och henne och henne och honom." Endast en av nyllena på uppslaget kände jag inte, och det var någon Salon du Livre-snubbe i Paris. Bra saldo, tyckte jag, plats för facedroppingskryt.

Barnet pekade efter: "Mamma känner homon och homon och homon och homon."

Är det så att alla ungar i något skede av talutvecklingen säger "homon" istället för "honom"? Båda våra ungar har gjort så. Jag älskar den fasen.

Kanske också sömnbrist är politik?

En bok jag just nu ser mycket fram emot är Go to Sleep av brittiska Helen Walsh. I april, i London!, ska jag få boken i min hand, och jag är mycket nyfiken på hur Berättelsen om att få barn blir när en Walsh skriver den.

Jag tror att jag aldrig tidigare eller senare fått en sån läschock som när jag öppnade debutboken Brass: Direkt har två kvinnor sex med varann på en gravsten. Många detaljer, rått språk, och så fortsatte det, och jag började undra, skrev essän Pornografer i svart, och jag fattade att det inte bara var pornografi Helen Walsh gjorde, det var också politik.

Nätbokhandelns (nå, förlagets) presentation av den nya boken är ändå lite lustig:

(...) Rachel becomes consumed by one sole desire - to sleep. But how far will she go to get her baby to sleep? Devastatingly honest and shockingly painful at times, Go To Sleep is a heart-wrenching story about one woman and her newborn child. It strips motherhood bare in the most unforgettable of ways.

Ska det alltså vara en sak värd att skriva roman om, det att man inte får sova? tänker jag först. Men sen: alla pompösa insomniatitlar, den romantiska ickesovaren, geniet/dåren, ack. Hej då till dem. Hej till småbarnsföräldrar som nog livligt kan föreställa sig att man kan gå väldigt, väldigt långt för att få sova.

Jag hoppas att detta inte är en bok som platsar på nej-listan, och jag blir förvånad om Go to Sleep inte är politisk. Det ska väl gå att göra brutalpolitik också av sömnlöshet?

Liten buss- och läsrapport, ett obligatorium

Hemma hos oss är ämnet favoritfordon ofta på tapeten och jag är helt på det klara med vilket mitt favoritfordon är: bokbussen. Denna afton kom bokbussen med en bok jag hade beställt. Där stod den så gott som vid vår dörr, eller vid roskisarna stod den, bussen, och hade min bok. Det kostade ingenting att få boken levererad ända hem och den vänliga bibliotikerien lade raskt ut några andra böcker utöver Birros framför mig på disken. Jag stirrade på titlarna och försökte förstå varför bibliotekarien tog fram just dessa böcker: en chicklitbok och två andra som jag glömt. Bibliotekarien förklarade att det var några titlar som nyss returnerats – "på det där språket". Hon sa det vänligt, obs. Det ser ju tokigt ut i skrift det här. Men hela gesten var vänlig, hon var snäll, hon gjorde sitt jobb.

Läser således nu färsklånade Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro parallellt med Birgitta Bouchts nya roman Tusenblad, en kvinna som snubblar. Orsaken till att jag mixar dessa författarskap kan verka oklar, men det finns i alla fall en förklaring och den är att Birro och Boucht och jag ska prata om godhet på Mariehamns litteraturdagar om ett par veckor.

Bredvid sängen ligger Karl Ove Knausgård, ettan.

I sängen halvligger jag med ont i knät.

Så är det.

Fritidsinlägget (gynekologvarning igen)

Kärnkraft, Jyrki Katainen och Tage Danielssons fantastiska sannolikhetsmonolog skulle det handla om här, men Situationsdiktaren hade skrivit nästan exakt vad jag hade tänkt, så jag får prata om favoritämnet Gynekologen i Askim istället.

Hur vet man att en tv-serie är ens favorit? Jo, om:

... det finns en version av So long, farewell ur The Sound of Music med.

... Madickens pappa (jaja, Björn Granath) dyker upp som normjobbig mansgris.

... man får tillfälle att avnjuta repliken "Din tid på Ekorrstigen är slut!"

Av någon anledning fick den där ekorrstigsrepliken mig att skratta så ögonen (faktiskt) tårades. Jag fattar inte riktigt varför, men det var ett bra slut på en måndag som började med att jag körde en wc-pappersrulle i tvättmaskinen tillsammans med en massa petiga barnkläder.

Det svällande, hopplösa fallet

Helt uppriktigt har jag nästan inte alls följt med skvallret om Johanna Tukiainen. Här hemma har vi pratat om hur underligt det är att finska folket vill ha spurgun* som kändisar och jag har sett skvallerpressen skrika om "Tuksus" möhippa, bröllop och slagsmål när jag stått i kassakön, men jag har liksom inte tittat på de där youtubeklippen eller så.

Nänä, det är ju fint det, men men inte har jag heller egentligen tänkt på att Tuksu är en människa, rättare sagt "en människa [som] går sönder framför ögonen på oss" som Monica Ålgars skriver i sin mycket fina kolumn i dagens Hbl. (Eller nå, det är gårdagens, nästa tidning är redan på väg som man säger, klockan är tydligen över midnatt.)

Citerar:

[...] ingen man i världen utsätts för samma slags förakt som Johanna Tukiainen och andra kvinnor som löper gatlopp i medierna. Och den springande punkten är här samma som alltid: sexualitet och skam. [...] Den fallna kvinnan, den opassande kvinnan, den smutsiga kvinnan, och äcklet hon utsätts för är enormt, föraktet i kommentarerna svidande, vidden av elakheter ojämförbar.[...] Jag har ibland undrat om mediepersonen Johanna Tukiainen egentligen är en genial konstnärs verk, en performans vars syfte är att peka på hur vi ser på kön, sex och gränser. Dock verkar hon vara en alldeles riktig människa, och förtjänar följaktligen att behandlas som en sådan.

Ålgars föreslår att var och en helt enkelt slutar gotta sig i Tuksus bravader. En bra början, tycker jag.

Kolumnen är en bra påminnelse om att man inte kan avskriva en som Johanna Tukiainen. Det är så lätt att applicera feministisk sympati på ordentliga, rättskaffens kvinnor och män, eller på folk som hamnat på glid enligt ett visst godtaget mönster, men en som sväller över alla gränser är svår att omfatta. En som sväller över alla gränser har inte gjort rätt för sig, hon är ett hopplöst fall.

Men också hopplösa fall måste väl omfattas, vad är det annars för idé?

*Folk skapligt på dekis

Innan man vet. Det möjligen smaklösa inlägget.

Jag kastade mig precis in här för att komma med ett avslöjande, för jag var i fredagsstämning och tyckte att det var dags för ett busigt avslöjande. Det skulle handla om litterär smak, kön och ålder, personliga preferenser och en rolig sak som kollegan bakom skärmen sa när hon kommenterade min upptäckt.

Men innan jag hann börja skriva skickade Suomen kuvalehti en nyhetsbulletin om jordbävningen och tsunamin i Japan, nu brinner ett kärnkraftverk och skepp kastas in i städer, och att blogga något småfnissigt nu känns helt fel.

Detta är de där skälvande (...) minuterna då det ännu inte finns någon berättelse om katastrofen i Japan, vi är utlämnade åt bulletiner.

Och i efterhand kan också det här inlägget verka smaklöst.

"Hänga", since 1911 minst

Har ni också ord eller uttryck som ni har ouppredda problem med?
En tid nu har jag lagt onda ögat på ordet hänga som används mycket här i bloggosfären. Alla hänger överallt, och framför allt hänger alla med barnen, och det är jag säkert sur på för att jag själv aldrig lyckas hänga när jag är med barnen. (Borde säkert just hänga med dem lite mera? Men just när man börjat hänga så är det nån som börjar slåss/slår sig/vill visa något/behöver kacka/har kackat. Vad är förresten kriterierna för ett bra häng?)

Men eftersom allt gammalt är fint (ha!), så har jag ändrat åsikt. Sitter nämligen och redigerar texten till boken om Hangö badanstalt 1879-1939 och får syn på vad Olga Börman sa angående brunns- och barnbalerna år 1911:

På stranden utanför Casino musicerades flitigt. Mina kamrater och jag hängde därför gärna i dessa trakter, i synnerhet om torsdagskvällarna, då man såg de undersköna, eleganta damerna och deras stiliga kavaljerer gå på bal. (min kursivering)

Däremot låter Olga bli att substantivera ordet, dvs hon säger inget om "häng". Men det kanske också är okej. Badhusparken, ett bra häng redan 1911.

Det bestående intrycket. Att slåss.

Det verkar vila någon förbannelse över dagens Hbl: Nu är den borta igen. Men innan den försvann hann jag faktiskt läsa den och jag håller med alla arga (som Smilla), för rubriksättningen "Kvinnor slår ut männen" är inget vidare alls. Särskilt som det ju inte stämmer och ännu mera särskilt för att det är dåligt att uttrycka det som om det var nån sorts könskrig på gång. Det är inget könskrig på gång, det är folk som försöker leva med varandra och det är jäkligt svårt men kommer kanske att lyckas.

Det bestående intrycket från dagen är ändå kvinnan i treans spårvagn. Hon som sagt i röd jacka och sov, hon hade vandringskängor på fötterna och sönderslagen mun.

Så mycket om att slåss alltså.

Dagen då tidningen ej kom (hände allt)

För hundra år sen - lyckas inte ens hitta inlägget - skrev jag om tre saker som måste vara fixade för att en dag ska ha en chans att bli till något: Håret måste vara rent, disken måste vara undanstökad och dagens Hbl måste vara läst redan på morgonen.

Idag kom inte vår Hbl i tid, jag har fortfarande inte sett den, och naturligtvis håller alla på och hetsar om den just denna dag. Där ser man, fotfästet är tappat och det är oåterkalleligt.

Kvinnodag och allt. Hbl har tydligen rubricerat olyckligt, nånting om kvinnor slår ut män för att över 30 procent av anställda har en kvinnlig chef. Över Skype fick jag höra om detta av en arg vän genast när jag kom till jobbet. På Facebook lär nån föreslå att rubriken iställt borde ha varit "Forfarande långt till jämställdhet". Situationsdiktaren resonerar kring begreppet "ett eget rum", som Husis tydligen också skrivit om idag.

Själv är man helt att va, jag var hos frissan (så håret är rent i alla fall).

I kristallkulan: toxorexi

Jag har börjar känna rätt stort obehag när jag går i matbutiken, och det beror kanske närmast på att jag nyligen jobbat intensivt med Noora Shinglers bok Lingon&läppstift, som Schildts ger ut på svenska.

Fett och salt, dem känner man ju till sedan tidigare och trots sin tidigare skurkstatus har de ju visat sig vara riktiga snällisar i jämförelse med alla de gifter som livsmedelsindustrin tynger i vårt käk. Natriumglutamatlarmet är bara början, och det värsta är väl att ingen vet vad som händer med en människa som fått i sig så mycket märkliga, okända ämnen som vi.

Jag råkade kasta en blick i den dammiga kristallkula som jag har stående här i salongen. I den såg jag en ny sorts ätstörning som går ut på att inte kunna äta av skräck för att förgifta kroppen - med riktiga gifter denna gång. Jag kan själv känna en släng av den när jag går i kvartersbutiken, den ger sig till känna som en rådvillhet och motvilja mot att köpa något livsmedel alls. Allt är liksom kontaminerat.

Kanske kommer denna ätstörning sedan när den upptäckts kallas för - toxorexi?

Pain/smärta

DN:s Kerstin Gezelius inleder sin recension av filmen Black Swan så fint. Så här:

Varför är det engelska ordet "pain" så attraktivt? Smärta, med sitt genanta "ä" känns alldeles för självömkande. Pain låter mera som själva dolken än som såret den tillfogar. Det låter aktivt. Smärta låter passivt. Pain är något man kan ta kontroll över. Smärta är man bara ett offer för.

Farbrorsfetischen

Ibland torskar jag en smula på såna där "franska" eller "amerikanska" gubbar av viss filosofisk karaktär, ni vet såna där riktigt tobaksrökigt klassiska?

När jag började studera akademiskt var det min fasta tro att dessa farbröder visste allt som behövde vetas. Det var såklart innan jag förstod att den där farbroderliga imagen var värd att ta med en klackspark den också. Jag menar, det finns ju också andra tänkare (som kvinnor och såna, och en annan typ av män).

Men jag kommer tydligen inte riktigt över min farbrorsfetisch. Den aktiverades efter en lång tid i trivsam träda av monsieur Gilles Deleuze.

Mathias hos Bibliofilerna svarar* på min fråga om idéer i luften i förra inlägget och nämner denne franske filosof vars uppsyn skjutsar mig direkt tillbaka till den artonåriga naiviteten.

Suck.

* så här: "Deleuze och Guattari har också skrivit om det här, i A Thousand Plateaus tror jag det var. Har inte läst den boken själv, men där talar de bl.a. om the rhizome, dvs. ett underliggande filosofiskt nätverk som länkar människor till människor och idéer till idéer. De menade väl att dynamiken mellan olika aktuella ideologiskt-filosofiska strömningar/diskurser kan leda till att samma idéer dyker upp på olika ställen oberoende av varandra."

Idéer i rörelse? Den nöjda skattebetalaren

Alltså nu är man ju helt slut efter att ha utnyttjat all världens kommunal service hela dagen (kollektivtrafik, hälsostation, bokbuss, läkarjour) och så har man ju minsann jobbat som en häst också (för att kunna betala för nämnda service).

Men två saker nu:

Ett: Vad är oddsen för att man först skribblar en rad om Det bästa utan att ha ägnat konceptet en tanke på kanske 10 år, och sen när man återvänder från radioskuggan och läser sin Kontur upptäcker man att nya numrets tema är - tadaa: Det bästa?

Hur är det nu igen med den där teorin om att idéer liksom rör sig i luften och att det är därför flera pers kommer att tänka på samma aparta saker samtidigt? Det gäller liksom bara att kunna snappa upp grejerna.

Men nu minns jag inte vad det är för en teori och vems? Nån som minns? (Eller kanske det bara är nån pinsam new age-grej från nån gammal Mama?)

Två: Hjälp vad Gynekologen i Askim var bra igår. Jag säger bara: första scenen. Mycket ser man på tv men få program lyckas bryta tabun såhär. (Och förresten är det public service-tv, vilket inte gör saken sämre alls, public service är bäst.)

Tack för det. Nu ska nöjd skattebetalare sova en blund.