Ljuvligheter: Översättandets praktik

I ett tidigt skede av min Knausgårdläsning kollade jag upp vem som översatt böckerna från norskan. Det var Rebecca Alsberg, som tydligen är en yrkesmänniska av rang. Alsberg syns inte i hela långa texten men Karl Ove är så trovärdig på svenska, hans svenska upplaga är i det språkliga uttrycket så ickenorsk, att hon ändå indirekt blir synlig. Lagerkransen plockades fram och jag började planera en utsaga om den alsbergska mäktigheten.


Detta apropå att jag nu i eftermiddags blev riktigt upplivad av översättaren Janina Orlovs text om sitt arbete i senaste Ny Tid (37/2011). Mycket upphetsande att få en inblick i översättarens metoder och bekymmer! Orlov:

Det heter att översättaren inte ska synas i texten, läsaren ska inte förnimma att han eller hon läser en översättning, det ska kännas som om texten var skriven på målspråket, men atmosfären, tonen, känslan och rytmen ska vara de samma som i originalet. Det sistnämnda är svårt.

Det sistnämnda är svårt! Okej. Orlov skriver också att översättare ser det som en del av jobbet att förbättra texten - det är alltså inte hederskodex att bara transkribera alla klantigheter rakt av. Det hade jag trott att det var. "Var går gränsen mellan sanning och lögn i översättandets praktik"? frågar Orlov. Å, mycket intressant!


*
Om huvudet kan sägas att det visserligen mådde bra av värmen i Floridabastun, men att det ska visas upp för en yrkesmänniska. Så här kan vi inte ha det, huvudet och jag.

Och gissa vad han sa i morse då!

Ni tror alla att jag förlorat förståndet och snart ska jag ta mina monotona textpassioner till den lilla sammetsbeklädda dagboken under huvudkudden, men måste bara meddela detta först.
När jag åker ner till metron eller upp från den tycker jag att alla människor ser annorlunda ut än vanligt, vet inte om det är ljuset eller ljudbilden eller själva det faktum att man träder in i underjorden/ut ur den, men nånting är det som händer där. Frågan är vad. I rulltrappan i morse på väg upp kommenterade Karl Ove saken såhär:

Plötsligt såg jag igen hur gammalt allt var. Ryggar, händer, fötter, huvuden, öron, hår, naglar, allt kropparna som passerade genom hallen bestod av, var gammalt. Till och med glädjen var gammal, till och med lusten och förväntningen på vad framtiden skulle bära med sig var gammal. Ändå var den ny, för oss tillhörde den vår tid, tillhörde mobilerna och iPodarna, Goretexjackorna och de bärbara datorerna som transporterades i sina väskor genom hallen och ut till tågen, tillhörde tågen och de automatiska dörrarna, biljettautomaterna och de lysande tavlorna med sina olika destinationer. Det fanns ingen plats för det gamla här. Och ändå fyllde det allt helt och hållet.
Vilken hemsk tanke det var.

Man kunde såklart också börja misstänka att jag är utsänd av Antiknaussällskapet, för som jag flåsar här i salongen kommer ju ingen att vilja läsa böckerna längre.

Vad Karl Ove sade

Hollywoodhaggorna har begapats, regnet häller sig dödsföraktande ner över förortens tak, det åskar och jag läser om den här georgiska kvinnan hos Lovisienstadt.

Skulle ju anteckna vad Karl Ove sa i tvåan, nämligen det här träffsäkra:

Man skulle kunna säga mycket om självbilden, men det var i varje fall inte i förnuftets svala salonger som den hade skapats.

Det är främst den meningen som är så bra att den måste bebloggas, men här kommer fortsättningen också, för även den bär på en helt lyckad analys:

Tankarna kunde nog förstå den, men makt att styra den hade de inte. Självbilden gällde inte bara den man var, utan även den man ville vara, kunde vara och en gång hade varit. Självbilden gjorde ingen skillnad på det reella och det hypotetiska. I den sögs alla åldrar upp, alla känslor, alla drifter.

Yttermera visso! Tips för den som vill justera sin självbild till det sämre: Spela det ädla gemet Memory med knivskarp 4 bast och du känner dig snart mycket slö som människa och tänkare.

Vitt skräp

Har idag lyckats klä mig som en kvarleva från nittitalet, det är väl säkert helt okej i och för sig, jag är en kvarleva från nittitalet. Liksom från några andra årtionden, men nittitalet är det något alldeles speciellt trashigt med.
Det fina i kråksången är att det känns helt utmärkt passande med denna klibbvibb just idag, för i afton är det säsongstart för favoritprogrammet alla kategorier: Svenska Hollywoodfruar.
Till och med Karl Ove får ge sig till tåls då.
(Å, Karl Ove sa nånting så fint igår kväll, det var en grej om självbilden, måste skriva ner den senare.)

Vem är det som talar när jag öppnar munnen?

På manusmöte med en författare idag tyckte jag att jag sa en så klok och klartänkt sak apropå hur texter i allmänhet bör skrivas. Det var ett resonemang om att det ultimata är att skriva rent, klart, okonstlat så att det man säger syns bättre än själva språket. Inget konstrande. Inga trick. Bara ren skrift och tanke.


"Knausgård", sa författaren.


Det var det om den smartheten, men det är en bra tes trots att den blev lånad utan källhänvisning. Till exempel såhär skriver Karl Ove Knausgård i Min kamp (här handlar det om ett författarskap han beundrar, filosofen Theodor Adornos):

För det var inte så att språket svepte in verkligheten i sina stämningar, det var det omvända, att verkligheten steg fram ur dem.

Skriv så liksom, så blir det bra.

Litterärt ekel. Mat och läsning.

Se nu bjuds här på ett icketips: Läs hemskt gärna norrmannen Karl Ove Knausgårds Min kamp men giv akt. Den som just har dukat upp en smarrig ensamlunch att avnjutas i sällskap av bok bör akta sig för att just i den stunden trassla in sig i avsnittet där Karl Ove och hans bror Yngve gör husesyn i det hus där deras pappa just dött. Alltså uh så släbbigt och konkret. Jag mår fortfarande illa trots att lunchen bestod av två saker jag tycker mycket om: potatis och abborre.

Liten buss- och läsrapport, ett obligatorium

Hemma hos oss är ämnet favoritfordon ofta på tapeten och jag är helt på det klara med vilket mitt favoritfordon är: bokbussen. Denna afton kom bokbussen med en bok jag hade beställt. Där stod den så gott som vid vår dörr, eller vid roskisarna stod den, bussen, och hade min bok. Det kostade ingenting att få boken levererad ända hem och den vänliga bibliotikerien lade raskt ut några andra böcker utöver Birros framför mig på disken. Jag stirrade på titlarna och försökte förstå varför bibliotekarien tog fram just dessa böcker: en chicklitbok och två andra som jag glömt. Bibliotekarien förklarade att det var några titlar som nyss returnerats – "på det där språket". Hon sa det vänligt, obs. Det ser ju tokigt ut i skrift det här. Men hela gesten var vänlig, hon var snäll, hon gjorde sitt jobb.

Läser således nu färsklånade Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro parallellt med Birgitta Bouchts nya roman Tusenblad, en kvinna som snubblar. Orsaken till att jag mixar dessa författarskap kan verka oklar, men det finns i alla fall en förklaring och den är att Birro och Boucht och jag ska prata om godhet på Mariehamns litteraturdagar om ett par veckor.

Bredvid sängen ligger Karl Ove Knausgård, ettan.

I sängen halvligger jag med ont i knät.

Så är det.

Rapport: poolkulturen

När jag var här på GC för två år sedan läste alla - alla - vid poolkanten Stieg Larsson. På svenska, engelska, tyska, finska, norska, danska. Stieg hänger ju kvar vid poolen (inget ont om honom men det existerar ju också annan litteratur i världen, vilket inte alltid gått att tro) men nu syns där också helt andra typer av böcker. Jag har till exempel fått syn på Karl Ove Knausgård, Mara Lee och Maria Gripe plus en hel del böcker som ser intressanta ut men som jag inte känner till.

Nu är ju det här inte partyhärdarna Inglés eller Puerto Rico utan ett familjeställe, men för två år sedan rökte alltså alla tobak och läste uteslutande Stieg L. Nu röker ingen tobak heller. Vad har hänt?