Ljuvligheter:gubbkroppslibertas, politiskt gnäll

Hade stora problem på metron i morse då Claes (se föregående inlägg) berättade om ett ingrepp som gjorts på den inte kanske så hemskt fiktiva Ottos hjärta. "Den kateter som matats in i den stora artären i ljumsken höll nu på att krypa upp och in i hjärtats kranskärl." !!! Han pratade också om "snoken i hjärtat". Alltså det var den där katetern det. Han märkte ju att jag blev illa till mods så han övergick till att beskriva "Ottos" åldrade kropp. Även detta blev jag ur balans av, beskrivningen var ju inte direkt aptitretande om man säger så, man satt där på metron och visste inte om man skulle blekna eller rodna.
Men sen tänkte jag att vad nu, vadå, det här är ju den typen av beskrivning som kvinnor sysslat med i årtionden. Jag avser Kerstin Thorvall, Birgitta Boucht, jag avser en massa kvinnliga författare som helt sakligt (ibland också med kärlek) beskrivit en kvinnokropp som inte liknat Olga Rönnbergs så mycket.

Ikväll ska det gås på konsert. Stefan Sundström spelar i Nordsjö och har utlovat "det vanliga politiska gnället". Det tycker jag låter fantastiskt! Kom dit.

Nagellackets inverkan på skrivandet

Sedan igår har jag i mina tankar kretsat kring detta högst intellektuella med hur naglarna påverkar skrivandet. Det var Linn på Korrespondenterna som triggade, hon hade suttit och skrivit och sen lackat sina naglar ceriserosa varpå flytet hade försvunnit.
Det låter ju hur trivialt som helst men är något att betänka såhär i helgtider - om man hade tänkt gå på fest och ändå typ få nåt gjort i skrivväg.
Min egen erfarenhet är att det är jättesvårt att skriva med röda naglar i alla nyanser. Röda naglar är ju snyggt men enormt stigmatiserande; med röda naglar blir man Kvinnan, vilket påverkar skrivandet hur mycket som helst. Med röda läppar blir man också Kvinnan men sina läppar ser man ju inte själv medan man sitter där. (Fingrarna fladdrar hela tiden framför det man försöker få sagt.)
Okej blå eller gröna naglar kan funka, särskilt den blåa färg som jag kallar för Birgitta Boucht-blå efter att hon slog hela bokmässan i Göteborg med häpnad med sitt supercoola lack. Grönt har jag också testat men sen blev jag på något sätt ändå stressad och hemskt medveten om att jag satt och skrev med just gröna naglar.
Nä. Blått är det enda som funkar. Och bäst är inget nagellack alls. Vi kan kalla det natural nude så låter det bättre.

Erfarenheter kring detta? Kan man förresten alls skriva med långa naglar?

Salongen goes fredens öar 2

För andra året i rad finns salongen på litteraturdagarna i Mariehamn. Hej.
Man är anländ efter turbulent flygresa, incheckad på det trevliga hotellet, grynig och glad. 
Marcus Birro som skulle diskutera med Birgitta Boucht och mig har lämnat återbud, så Birgitta och jag får diskutera Tusenblad och Joe Strummer på egen hand. Tur, får jag säga, att jag tyckte så mycket om Birgitta Bouchts nya bok. Den är en sån där klok roman, den säger något om livet (låter pretentiöst men kan vara nödvändigt faktiskt!) och är mästerligt skriven. Dessutom verkade den gastkramande på mig. Där står också sånt här som jag ibland tycker är så härligt att läsa [En man säger till Tusenblad]:

Du tror att neuroser smittar. Det gör de inte. De uppstår i huvudet på självupptaget folk. Du är inte den typen. Upp med hakan flicka, en gladare min om jag får be. Du har ett bra liv, krångla inte till det nu. 

Haha.

Den här stackars bloggen envisas med att vara en textblogg, men jag vill ändå säga att det är fint utanför mitt hotellrumsfönster. Sol, moln som alper, bedrägliga isar över stålhavet.

Liten buss- och läsrapport, ett obligatorium

Hemma hos oss är ämnet favoritfordon ofta på tapeten och jag är helt på det klara med vilket mitt favoritfordon är: bokbussen. Denna afton kom bokbussen med en bok jag hade beställt. Där stod den så gott som vid vår dörr, eller vid roskisarna stod den, bussen, och hade min bok. Det kostade ingenting att få boken levererad ända hem och den vänliga bibliotikerien lade raskt ut några andra böcker utöver Birros framför mig på disken. Jag stirrade på titlarna och försökte förstå varför bibliotekarien tog fram just dessa böcker: en chicklitbok och två andra som jag glömt. Bibliotekarien förklarade att det var några titlar som nyss returnerats – "på det där språket". Hon sa det vänligt, obs. Det ser ju tokigt ut i skrift det här. Men hela gesten var vänlig, hon var snäll, hon gjorde sitt jobb.

Läser således nu färsklånade Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro parallellt med Birgitta Bouchts nya roman Tusenblad, en kvinna som snubblar. Orsaken till att jag mixar dessa författarskap kan verka oklar, men det finns i alla fall en förklaring och den är att Birro och Boucht och jag ska prata om godhet på Mariehamns litteraturdagar om ett par veckor.

Bredvid sängen ligger Karl Ove Knausgård, ettan.

I sängen halvligger jag med ont i knät.

Så är det.

De andra salongerna

Det har inte gått att vara här på länge. Man har - som Herbert von Karajan - behövts överallt* och andra salonger har kallat. Förstamajsalongen, sextiårsjubilarsalongen, bokreleasesalongen, Mörneprislunchsalongen Kosmos ... (Kosmos med sitt förföriskt onyktra dagsljus! Fågelsången på toaletten!)

Mycket har blivit sagt med skumpa i hand. Mycket av vikt har blivit sagt. Två teman utkristalliserar sig: tidsandan (jaja) och det åh-så-komplicerade förhållandet till finlandssvenskheten (jajajaa). Beträffande tidsandan (som ÄR ett intressant ämne!) sa författaren Birgitta Boucht det i särsklass mest bevingade, nämligen såhär ungefär: "Förr var det värsta man kunde säga om en människa att hon har sålt sig, nu är det värsta man kan säga om en människa att hon inte kan sälja sig."

Diskussionen om finlandssvenskheten har mest utgått från det såkallade Ingström-Idman-bråket och har följaktligen handlat om huruvida det är tufft att tycka att finlandssvenskhet är töntigt. Själv har jag nu bestämt mig för att en gång för alla sluta upprepa det faktiskt osanna mantrat om att det inte finns bra det-och-det i Svenskfinland, att allt här per def är fånigt/dåligt/sämre än annorstädes. Det är ju också en ganska osolidarisk hållning - vem är den där töntiga finlandssvensken som alla säger sig inte likna? Jag är ju själv inte sån. JAG kunde ju köras vart som helst och som en Karajan behövas överallt. På en halv minut kan jag räkna upp minst tio finlandssvenska vänner och bekanta som kunde hänga med i taxin. Atlantiskänslan är sen en annan sak, och visst är det också som Clas Zilliacus sa i sitt Mörnetal igår: Vi är dock inte ett patologiskt särbegåvat folk.

Få, ja. Och privilegierade. Alldeles tillräckligt hatade. Det är bara att gilla läget liksom.

*HvK till taxichaffisen, enligt myten: "Kör mig vart som helst, jag behövs överallt!"