Rödgröna chänslan feat. Sundström

Trendanalytikern här igen hej. Har nu anat mig till följande: det är inne att vara politiskt korrekt. Har kollat detta med ungdomen (eller rättare sagt med en mor till ungdomen, har planer på att gå till källan när tillfälle bjuds men denna ungdomsmor har ett intellekt som sällan missförstår helheterna). Om någon missat det kan jag meddela att det tills nyligen var mera ute att vara politiskt korrekt, åtminstone i den lilla sfär av världen som jag kommer åt med mina känsliga trendtentakler. (Men internätet, säger nån nu, via internätet får man ju pejl på resten av sfärerna också - men sini nej, det tror jag inte alls egentligen. Varje val man gör på nätet väljer bort något annat och dessutom är det ju bara vi i vissa exklusiva sfärer som har tillgång till redskapet www.)

Om morgnarna i metron brukar jag låta mig bli uppläxad på det bästa av sätt. Uppläxare är den tidigare citerade Stefan Sundström som i sin nya bok Stefans lilla röda påminner om vett och hyfs. Medge att man ibland kan gå vilse i hyfsets skog, man trasslar in sig i tillrättalagda snåret, börjar tänka: Men vi har ju alltid gjort såhär ... Alla andra gör ju såhär ... Är bara en liten människa ... Pengar är trevligt ... Man måste ju få njuta ... Avstå är tråkigt ... Tänka är korkat ... Det finns andra som får lön för att tänka för oss ... Mysigt och tryggt är det, där i tillrättalagda snåret.

Då är det bra att ha en Sundström till sitt förfogande. Identifikationsfaktorn är hög när han skriver:

Jag får så svårt att skita i saker och ting när jag är nykter [för mig Friman personligen funkar dock alkhoholen inte särskilt lindrande, men det är en annan femma]. Världen blir återigen så där skrämmande och overklig som den var när jag var 13 år och upptäckte att det bara kunde säga PANG så skulle alla människor dö. Om nån tryckte på en knapp.

Så här går man, lite oavslappnad, och tänker att det är okej. Det är okej att vara oavslappnad och bära en lite för spänd toppluva. Det är okej att inte i varenda läge vara en av de roliga pojkarna.


Nu bär dessa steg dock mot en rolig begivenhet: mot mitt alma mater Helsingfors universitet där det ska dryftas blogg som ny texttyp samt bloggens förhållande till mera trad. kulturkritik.

Gubben och rosen

Låt mig citera Stefan Sundström som han skriver i pinfärska boken Stefans lilla röda (som följer på Stefans lilla gröna). Jag tycker mycket om den här beskrivningen:

Jag hade börjat odla rosor. Det finns fullt av medelålders män i Sverige som odlar rosor, det ska vara gammaldags rosor, såna där ni vet som bara blommar, helt överdådigt, en gång per sommar. Och vi gubbar använder oss av ett nästan sexuellt språk när vi ska beskriva dom ... det är rosa kött, det är dekadent särade rosenblad, det är dofter som sprids som om det inte fanns nån morgondag.
Och det är ju vackert på nåt sätt, att vi gubbar går där och pillar mellan våra rosenblad och suckar, det är ju fan så mycket bättre än att vi sitter vid skrivbord och förstör världen som vi brukar.
Risken med det hela är att man tror att man har ett paradis som man måste skydda mot världen. Det är så det känns för mej nu.
Då blir man en sån där jävla gubbe som jagar äppelpajande ungar. Såna minns jag från min barndom. Sån vill jag inte bli.

Det gammaltestamentliga intresset

Information, kategori Hälsa.
Min fysiska varelses nya hobby är huvudvärken, och inte vilken huvudvärk som helst, utan den gammaltestamentliga huvudvärken. Den gammaltestamentliga huvudvärken sitter som en ond brinnande hinna över nacke och upp över bakhuvudet, slutar cirka i linje med öronen. Aldrig tidigare har min fysiska varelse sysslat med detta och jag vet inte vad jag ska tro. (Är tyvärr ej av den psykoneurologiskt intressanta migräntypen.)
Under min tid som radiohallåa lärde jag känna radiodoktorn en smula. Kanske borde ringa honom i direktsändning nästa onsdag. Har även en fråga om sent debuterande svampallergi.


Succès, kategori Barnuppfostran.

På tv var det ett barn (?) som gick omkring och gjorde skojgallup med folk på nån station. Frågan var hur barn blir till.

Eftersom detta utspelade sig på finska bad 4 bast om översättning.

Sliten mor översatte.

Fyra bast: "Varför frågar hon det, det vet ju alla."

Övrigt noterat, kategori Lebensfrau.
Gårdagens konsert med Stefan Sundström var mycket fin, även konstnärslivet efteråt dög.

Ljuvligheter:gubbkroppslibertas, politiskt gnäll

Hade stora problem på metron i morse då Claes (se föregående inlägg) berättade om ett ingrepp som gjorts på den inte kanske så hemskt fiktiva Ottos hjärta. "Den kateter som matats in i den stora artären i ljumsken höll nu på att krypa upp och in i hjärtats kranskärl." !!! Han pratade också om "snoken i hjärtat". Alltså det var den där katetern det. Han märkte ju att jag blev illa till mods så han övergick till att beskriva "Ottos" åldrade kropp. Även detta blev jag ur balans av, beskrivningen var ju inte direkt aptitretande om man säger så, man satt där på metron och visste inte om man skulle blekna eller rodna.
Men sen tänkte jag att vad nu, vadå, det här är ju den typen av beskrivning som kvinnor sysslat med i årtionden. Jag avser Kerstin Thorvall, Birgitta Boucht, jag avser en massa kvinnliga författare som helt sakligt (ibland också med kärlek) beskrivit en kvinnokropp som inte liknat Olga Rönnbergs så mycket.

Ikväll ska det gås på konsert. Stefan Sundström spelar i Nordsjö och har utlovat "det vanliga politiska gnället". Det tycker jag låter fantastiskt! Kom dit.

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt

Det är svårt att säga det här utan att det låter som att jag försöker göra mig själv till nån sorts sorgehjältinna, men faktum är att jag idag har varit först på begravning och sedan åkt längre söderut, satt mig vid en mycket kär människas dödsbädd och suttit där i flera timmar och funderat, tittat, känt efter, sjungit, hållit handen. Det är mycket sorg och mycket känsla för en dag, men det har inte varit nedbrytande. Uttröttande, ja. Men skrämmande eller ohanterligt - nej.

I bilen lyssnade jag på Stefan Sundström på repeat; Fula gubben Hitler och så en låt vars refräng innehåller en av de saker som måste sägas efter en dag som denna:

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag?
det blir hans fråga
och vad svarar du och jag?

Manpower

När jag räfsar löv tycker jag det är jättesvårt att variera tankegången, krattning är säkert en verksamhet som är som gjord för meditation. Fast då gäller det ju att komma på nån bra grej som kan harva på där i huvudet, för att räfsa den jordplätt vi har förmånen att få ha hand om, det tar tid. Hysteriska mängder biomassa, så förr tyckte jag alltid det var en pest att räfsa vår tomt på landet.
Men det tycker jag inte längre!
Antagligen har jag blivit äldre (och tycker därför om allt tråkigare saker?) och så har det säkert varit fostrande att ha små, små barn i några år. När barnen är små är det nämligen svårt att få till det med utearbetet. Utearbetet sköts av en person och vården av småbarn av den andra personen (detta har alltså varit läget uttryckligen på landet, inte hela tiden nej), så har det i regel varit hos oss, och jag har inte kommit åt att arbeta med kroppen så mycket på länge. Så nu var det ljuvligt att göra det.
Det enda som störde var en sån där djälvulsk lövblåsare några hundra meter bort. Kunde man inte bara förbjuda dem? Man måste ju ändå gå omkring med dem, precis som man går omkring med krattan. Fast det är klart, en kratta bränner ju ingen bensin och låter inget. Inte kommer det avgas ur en kratta heller. Men jag kände mig ändå som en grym vinnare där jag personifierade äkta manpower av kött och muskler i gummistövlar och solsken.


I dag hade jag också tur gällande det där med meditationstanken, för jag har alltså snöat in helt på Stefan Sundströms otroligt fina bok Stefans lilla gröna och blivit hur sugen som helst på att skaffa en massa höns och bli självförsörjande. Ju mer jag krattade, desto mer sugen blev jag på de där hönsen och på att bli en sån där cool typ som gör allt själv. Just det kommer inte att ske, men själva självförsörjarattityden är väl förnuftig. Att man i princip vet hur man klarar sig utan Lidl och Pirkkas guacamole, och att man vill dra något enda litet strå till stacken i alla fall.

Odla i protest. Stefan förkunnar.

När man som nation hamnat i skiten känns det rätt bra att bara glömma allt och istället fördjupa sig i Stefans lilla gröna, och nu till påsk kanske särskilt i avsnittet om kompostering:

Det har ju tjatats om komposter nu ett tag, men för mig är det liksom hjärtat i hela verksamheten, jag har satt en liten buddhastaty från Öland där, bara som en liten trädgårdstomte, som visar att här blir Döden Liv, som Bellman sjunger, här omvandlas gamla livströtta bananskal till prunkande persilja, här blir hästskit till söta björnbär, det är en tröst för mig när jag tänker på att jag ska dö. Jag skojar inte. [...] Jag kan nog säga att komposten är det mest religiösa inslaget i mitt liv.

Stefan Sundström lyckas förresten kringgå det präktighetsproblem som de flesta trädgårdsskribenter lider av och jag blir sugen på att genast sätta igång och bli självförsörjande här vid pörtet. Till om med sina recept lyckas Stefan ge en språkdräkt som inte avskräcker mig (fast jag reagerade lite för ordet "matberedare", det går ju inte att undvika men är ändå ett obehagsord #issues).


Nu har ju förstås inte alla turen att ha en jordplätt att bruka, men man kan i alla fall skaffa en kruka och utöva motstånd i den. En potatis, t ex (vacker planta, växer snabbt!). Eller lite timjan eller rosmarin eller vad som helst. I dag är allt motstånd bra, och odling - det är ett långfinger så gott som något. Danande för karaktären också.