Gubben och rosen

Låt mig citera Stefan Sundström som han skriver i pinfärska boken Stefans lilla röda (som följer på Stefans lilla gröna). Jag tycker mycket om den här beskrivningen:

Jag hade börjat odla rosor. Det finns fullt av medelålders män i Sverige som odlar rosor, det ska vara gammaldags rosor, såna där ni vet som bara blommar, helt överdådigt, en gång per sommar. Och vi gubbar använder oss av ett nästan sexuellt språk när vi ska beskriva dom ... det är rosa kött, det är dekadent särade rosenblad, det är dofter som sprids som om det inte fanns nån morgondag.
Och det är ju vackert på nåt sätt, att vi gubbar går där och pillar mellan våra rosenblad och suckar, det är ju fan så mycket bättre än att vi sitter vid skrivbord och förstör världen som vi brukar.
Risken med det hela är att man tror att man har ett paradis som man måste skydda mot världen. Det är så det känns för mej nu.
Då blir man en sån där jävla gubbe som jagar äppelpajande ungar. Såna minns jag från min barndom. Sån vill jag inte bli.

Fuckin Tori

Igår kväll: Tori Amos konsert Night of Hunters. Hade sällskap av Jögges ghost och en massa vackra damer med långa röda hår och rosa rosor i det röda håret.
Saknade själv dessa attribut, men Jögges ghost har rätt sorts hår och blommor tatuerade över hela armarna, så hon fick vara vår galjonsfigur. Jag gick i skuggan av henne.

Vad kan sägas? Kvällen var "magisk". Spöken och fantomer. Den oerhörda östeuropeiska stråkkvartetten. (Älskar stråkar, särskilt cello. Och Jögge: "Vad ska jag göra med den lilla stråkorkestern?") Befann mig högt uppe under ishallens tak, såg aldrig Tori Amos ansikte men hörde mycket bra. Såg: hennes fantastiska gospelskynke i glamourtyg som kanske var karmosinrött? laxrosa? orange? Vet ej. Färgen skiftade med belysningen.

Allt var statiskt, stiligt, noir. Och musiken.

Jag somnade en liten stund. (Sant. En del av upplevelsen.) Och när Tori Amos slutade med Tear In Your Hand och Silent All These Years blev det inre rening i form av en nätt droppe tårvätska som extremt klädsamt rann ner för en blek kind och som Jögges ghost torkade bort med sin varma hand.

Noterade, under rubriken Övrigt, att Tori Amos inte var så mycket för att prata. Hon verkade vänlig, flaxade lite med händerna (snabba händer - snabba snabba pianofingrar), talade med sin vackra röst i formulerade bågar och tycks ha en fäbless för att förråa sin apparition med ordet fuckin. Som en hyllning till henne alltså; inläggets rubrik.

Ratatosk och von Trier?

Måste nu skriva det här mycket fort, tiden går och de potentiella sovtimmarna blir hela tiden färre, dessutom har det frågats om mitt nattbloggande (på en bar i Helsingfors, vid ett rött bord, av en kvinna som heter Linn).


Ekorrar i träden, det var det som skulle rapporteras. Tiotals fornnordiska ekorrar (hundratals?) i trädkronorna i eftermiddags, upp och ner längs stammarna, har aldrig förr märkt hur de kastar sig helt dödsföraktande rakt ner och bara hoppas på att det ska finnas en gren som de ska kunna haka tag i med sina små vassa klor. Har nu tagit reda på att ekorrungar ofta dör på det här sättet. De tror att de ska fixa en liten störtning men krossas mot marken.


Under de av ekorrar kryllade trädkronorna stod jag med en massa små pojkar som lekte med ett nyligen fällt träd, en av dem ville sparka boll med mig så jag sparkade boll med honom medan resten av ungarna trasslade med grenar och löv. Ekorrarna lekte och grälade rent vontrierskt, till och med de av det fällda trädet absorberade barnen undrade vad ekorrarna sa. 


Nu undrar jag: Blir ekorrar per definition knäppa på hösten (sådär som fåglarna blir knäppa på våren) eller var de bara ur fas på grund av det fällda trädet eller bevittande jag verkligen en vontriersk stund?

Ny trend! Männen biologiserar sig

I början av 00-talet skrev Pia Ingström i Hbl om den unga kvinnliga litteraturen som ungefär "jag och min snygga kropp"-litteratur. Vill minnas att det faktiskt var mycket kropp då, en vixenfeminism spirade och gav väl också bakslag ibland. Såg det som ett led i självbiologiserandet, det ständiga hävdandet av det enkla faktum att man har en kropp.
Männen har inte sysslat så mycket med det. Tills nu?

Plötsligt sker under en och samma vecka detta:
a) Läser Claes Anderssons bok Ottos liv där den åldrande Ottos kropp beskrivs på ett sätt som förr praktiserats av kvinnliga författare.
b) Den ena huvudrollspolisen i den dansk-svenska polisserien Bron visar sig vara en lebensman som har ont för att han precis låtit sterilisera sig. (Den kvinnliga huvudrollspolisen har inga barn och är helt ointresserad av hela det projektet.)
c) I en diskussion på Göteborgsseminarium förklarar den svenska serietecknaren Mats Jonsson på ett ickemachoaktigt och lite blygt sätt att han i sitt nya album Mats kamp berättar mycket om sin impotens och förhudsförträngning. (Bonus här är att han sitter mellan Liv Strömquist och Lena Andersson, Andersson och Strömquist sitter bekvämt tillbakalutade och tar god tid på sig när de talar, Mats Jonsson sneglar från sida till sida, har hamnat i den traditionellt kvinnliga positionen. Denna installation var mycket lärorik och klargörande.)
d) Redogör för denna trendanalys för Philip Teir som nyss utkommit med noveller, och han berättar att det där självbiologiserandet också finns lite in hans bok Akta dig för att färdas alltför fort. Har ej ännu läst den, men ska.

Låt mig här formulera en kanske helt generaliserande och djärv men trevlig syntes: När mannen ger avkall på "viriliteten" är det ett steg framåt. Ett stort och svårt steg för mannen, ett litet men viktigt steg för jämställdheten.

Hej, du är jättebra

I förra inlägget går jag på om hur jag vågade prata med the big L, Liv Strömquist. Nu tänker jag avslöja vad jag sa, inser att intresset är stort. Så här sa jag alltså:


"Hej Liv, du är jättebra! När jag känner mig råddig brukar jag lägga mig i ett varmt bad med någon av dina böcker och sen blir allt kristallklart."


Det är hur normaltöntigt som helst, vad ska man egentligen säga så för, Liv S vet väl om att hon är bra. Men det är så jag säger till andra andra om Liv S, tänkte att varför skulle jag inte säga så till henne då? Hon verkade inte bli sur heller, tror inte jag skadade henne på något vis. Och sen lyckades jag plötsligt bli lite svalare och mer proffsig och upplyste henne om att förlaget jag jobbar på händelsevis råkar ge ut Suffragettien city, en bok med serier av bl a just the big L och Nanna Johansson översatta till finska. Det tyckte Liv var "kul"!


Förresten har det nu varit Hollywoodmåndag igen, men fru Gunilla skrämmer mig och gör mig allmänt illa till mods. Kände mig inte alls underhållen när dottern nu i kvällens avsnitt spydde före ett sånt där hemskt barnsångcontestframträdande och man hörde fru Gunilla: "Det är bra att du spyr så slemmet kommer ut! Det är Gud som gör så att du spyr!" 

Noterat, mässan

Envisades med att promenera till mässan och missade därför Christine Falkenland. Dåligt.
Gick över en liten bro samtidigt som sir Karl Ove K gick under den. Bra!
Pratade med Liv Strömquist. Bättre än bra! Epic alltså. Kände mig som när jag såg Pernilla Wahlgren i Karis bollhall på 80-talet, fast lyckades hålla mig för tårar. Kände mig kanske också vuxnare. Kände mig vid närmare eftertanke inte alls som när jag såg Pernilla Wahlgren i Karis bollhall, tack och lov.

Ytterligare. Charmerande men suspekt diskussion om moderlighet med Majgull Axelsson och Ebba Witt-Brattström. Förti minuter vitter och varm diskussion om detta men jag undrade hela tiden vad de avsåg med begreppet så där mera exakt. Jag förstod inte. Det blev oklart.

White linen

Hälsningar från en hotellsäng som strax ska lämnas. En mycket spökig kvinna vakar över mig från tavlan på väggen, hon lyfter på en motorhuv, man undrar varför? Hon ser inte ut att ha för avsikt att åtgärda oljan eller så.

Är i Göteborg på bokmässa sedan igår eftermiddags, fast just mässan har jag ännu inte sett så mycket av. Istället avancerat och tillfredsställande manussamtal som inom kort kommer att utmynna i en mycket läcker och obehaglig bok, sedan var det redan kväll, sedan träff med Jögge, sedan träff med Titti som kom med ett oemotståndligt litterärt förslag, sedan av Ödet arrangerad spontanträff på Gläntafesten med en försvarlig del av de karaktärsstarka och nobla människor som gick på Biskops Arnö samma år som jag.

Sinnet är glatt. Lakanen frasar. Nu bör aktivitet ske, får inte missa Christine Falkenland.

Bonus: Läser med förtjusning detta, som Book cover girl skriver apropå bokmässan:

Ibland känns det som att hela bokbranschen bara består av gubbiga gubbar och flickiga flickor. Gubbarna är jättegamla och har supermycket status och makt. Flickorna är alltid skitsöta och jätteduktiga. Då är det tur att förlagstanterna finns. Flickorna kommer oundvikligen att med tiden förvandlas till förlagstanter, som skulle kunna ses som en hybrid med det bästa från gubbarna och det bästa från flickorna. Förlagstanterna är superkompetenta, tar ingen skit men också roliga och sympatiska. De ÄR svensk bokbransch. Inte flickorna, inte gubbarna - tanterna.

"Essä om mig"

Finner det charmerande att någon hittat fram till denna salong genom att googla "essä om mig". En av de vanligaste sökningarna som slussar in människor hit är ändå "normal läshastighet", vilket jag finner lite oroande. Tolkar det som att många verkar se läsning som prestation alternativt oroar sig för hur de klarar sig i denna gren. Sånt är förståeligt (ett himla sneglande överallt) men onödigt (dödar glädjen dessutom).


Dagens 4 bast förresten:
"Jag ska jobba på samma förlag som du när jag blir stor. Jag blir en sån som både ritar och bestämmer. Och om jag inte vill ha det jag gjort så ritar jag på nytt."

Uppsats: "Min joggingrunda"

Trots att jag som trendanalytiker förutspår att vandrandet som motions- och upplevelseform kommer att bli nästa hit är jag också en sån som joggar. Igår, t ex. T ex i ösregn, som igår.

I Divaland har vi en fenomenal löprunda och det är den som jag till allas förtjusning kommer att redogöra för här. I vår före detta stadsdel (den fina stadsdelen) gick rundan ut via wastelandet, längs den asfalterade strandpromenaden, via ambassaderna och Siljaterminalen och hem. Det var helt okej, särskilt när man i wastelandet vände och började springa tillbaka mot finkvarteren och såg Helsingfors nobla silhuett. Då tänkte jag av helt logiska anledningar varje gång på Kjell Westö.

Nu är det mera Twin Peaks. Eller först springer man över en skogsbeklädd kulle. En backe, kanske. Man springer längs stigar som går genom koloniträdgårdar och tänker på skönheten i folkhemsidealet.
Man hamnar i frodigt, vått landskap - detta är Lynchland, detta är Twin Peaks. Gölarna. Vattnen. Det ymnigt gröna som sträcker sig. Fanasin skenar. Man skenar själv. Pulsen hög, anden högre.
Så börjar den vänliga backträningen, underlaget är mjukt, furorna skuggar ens lila face. Här finns ett litet hus som är importerat direkt från sagan. Det är vitt. Man glömmer Twin Peaks, tänker på häxor. Tomtar. Kiselstenar och giftiga äpplen. Man springer, foten är lätt, andningen löper.
Uppför en sandbrant klättrar man med hjälp av naglarna, kränger sig över ett räcke och landar rakt i den brutala urbaniteteten. Bron, med metrotåg susande, med bilar i 100 knyck, bjuder på humor och slapstick. Om det råkar regna (som t ex igår) kör bilarna rakt i vattenpölarna och man får enorma duschar av kontaminerat regnavfall över sin svettiga kropp. Man skrattar då, på riktigt liksom, man skrattar lite för sig själv faktiskt och bilisterna glor på en och tänker vad de tänker. (Man ser ut såhär såklart.)

Som avslutning stretar man uppför världens längsta backe med farbror Luther på ryggen; han piskar generöst ens lekamen framåt-uppåt -
Martin Luther piskar den trötta joggerskan ända in i Endorfei armar.

Göra en Fazer

För några år sedan ändrade ju Fazer designen på omslagspappret till sin lakritsstång. Detta diskuterades vid finländska kaffebord och i skärgårdsbersåer, själv var jag inblandad i ett halvgräl där (den annars mycket vänliga och även i praktiken fördomsfria men från annan generation härstammande) motparten tyckte att det inte alls var diskriminerande med den ursprungliga designen. "Det har ju alltid varit så, inte gör det väl nånting, det är inte kränkande."

Via Nanna Johanssons fina blogg fick jag nys om kinapuffsprotesten, och nu ändrar då Fazer den designen också. (Kinapuffarna fins inte i Finland så detta är inte alls lika känsligt vid våra kaffebord. Kulturimperialistnostalgin är alltså ej inblandad, vilket alltid underlättar sakers gång.)

Men nu till själva poängen i detta inlägg! När jag kom till jobbet i morse fick jag syn på en arkivbok som tydligen själv under natten hade krupit fram och fläkt ut sig på bänken här intill, eftersom jag aldrig sett den förr. På omslaget: bild så politiskt inkorrekt att den inte går att beskriva med salongshedern i behåll. Titel: Ulla, museman och negertrollet av Lisa Cawén. Holger Schildts förlag, 1926.
Blir det nytryck får vi helt enkelt göra en Fazer!

Fru Swefix och skåpvarningen

Häckar i Word, redigerar tillsammans med vännen Swefix. Swefix är ett språkgranskningsredskap som gör sitt bästa för att eliminera finlandismer, felaktigheter och ofrivillig humor ur finlandssvensk skrift. Det är såklart ett hästjobb för Swefix men att ta del hennes friska kommentarer är ändå en fröjd.

Nyss markerade Swefix följande sats:

om råttan kommer ut ur skåpet under diskbänken nu kan den knapra på mig

och kommenterade så här: "Observera att uttrycket 'komma ut ur skåpet' (i överförd bemärkelse, främst om homosexuella personer) är en finlandism. Skriv hellre 'komma ut ur garderoben' eller bara 'komma ut'.

Känner mig trygg och omhuldad här i Word-vrån tillsammans med fru Swefix!

Ytterligare passioner

Situationsdiktaren kommenterar förra inlägget, dvs det om översättandets praktik och ljuvligheten däri.

Myser åt detta:

"Mycket upphetsande att få en inblick i översättarens metoder och bekymmer!"
Tänk hur många som tycker att ämnet är bland det tråkigaste i världen.

Jag i min tur myser åt att hon myser, och oj så jag fick bonusmysa igår när jag träffade en ung man som jobbar med att bygga hus. Han berättade om en kollega vars passion är: skyddstejp och tejpknivar; att skydda byggnader medelst dessa. Detta ämne kan kollegan prata om i hur många timmar som helst.
Det låter ju lite ... kuriöst kanske, men är kanske inte konstigare än att man i detalj vill veta hur en översättare arbetar. Tejpmannen är i byggbranschen, jag i textbranschen, han skulle helt säkert tycka att översättande (eller något torrt redaktörsjobb för den delen) är höjden av kufiskhet.

Ljuvligheter: Översättandets praktik

I ett tidigt skede av min Knausgårdläsning kollade jag upp vem som översatt böckerna från norskan. Det var Rebecca Alsberg, som tydligen är en yrkesmänniska av rang. Alsberg syns inte i hela långa texten men Karl Ove är så trovärdig på svenska, hans svenska upplaga är i det språkliga uttrycket så ickenorsk, att hon ändå indirekt blir synlig. Lagerkransen plockades fram och jag började planera en utsaga om den alsbergska mäktigheten.


Detta apropå att jag nu i eftermiddags blev riktigt upplivad av översättaren Janina Orlovs text om sitt arbete i senaste Ny Tid (37/2011). Mycket upphetsande att få en inblick i översättarens metoder och bekymmer! Orlov:

Det heter att översättaren inte ska synas i texten, läsaren ska inte förnimma att han eller hon läser en översättning, det ska kännas som om texten var skriven på målspråket, men atmosfären, tonen, känslan och rytmen ska vara de samma som i originalet. Det sistnämnda är svårt.

Det sistnämnda är svårt! Okej. Orlov skriver också att översättare ser det som en del av jobbet att förbättra texten - det är alltså inte hederskodex att bara transkribera alla klantigheter rakt av. Det hade jag trott att det var. "Var går gränsen mellan sanning och lögn i översättandets praktik"? frågar Orlov. Å, mycket intressant!


*
Om huvudet kan sägas att det visserligen mådde bra av värmen i Floridabastun, men att det ska visas upp för en yrkesmänniska. Så här kan vi inte ha det, huvudet och jag.

Gamla testamentet 2

Tyvärr är denna salong just nu en smygsjukstuga. Ber om ursäkt. Noll flärd. Utåt sett är jag normal, kanske lite blekare än annars, men i kroppen sker förunderliga ting. Särskilt i huvudet, hjälp, jag börjar eventuellt förstå hur Siri Hustvedt och andra migränmänniskor har det. Min gammaltestamentliga huvudplåga höll mig vaken från 4.10 till cirka 6 imorse, och klockan 7 prick var det nån som gärna ville ha sin stjärt torkad.

Har under dagens lopp känt hur den onda hinnan kommit krypande, men så har den passiv-aggressivt dragit sig tillbaka igen, legat där på lur. Och nu, när natten är så sammetsmjuk och svart, kastar den sig över mig som en skräckfilmsapa.

Man hasar sig ner till Floridabastun för att se om där finns bot. Där brukar finnas.

Det gammaltestamentliga intresset

Information, kategori Hälsa.
Min fysiska varelses nya hobby är huvudvärken, och inte vilken huvudvärk som helst, utan den gammaltestamentliga huvudvärken. Den gammaltestamentliga huvudvärken sitter som en ond brinnande hinna över nacke och upp över bakhuvudet, slutar cirka i linje med öronen. Aldrig tidigare har min fysiska varelse sysslat med detta och jag vet inte vad jag ska tro. (Är tyvärr ej av den psykoneurologiskt intressanta migräntypen.)
Under min tid som radiohallåa lärde jag känna radiodoktorn en smula. Kanske borde ringa honom i direktsändning nästa onsdag. Har även en fråga om sent debuterande svampallergi.


Succès, kategori Barnuppfostran.

På tv var det ett barn (?) som gick omkring och gjorde skojgallup med folk på nån station. Frågan var hur barn blir till.

Eftersom detta utspelade sig på finska bad 4 bast om översättning.

Sliten mor översatte.

Fyra bast: "Varför frågar hon det, det vet ju alla."

Övrigt noterat, kategori Lebensfrau.
Gårdagens konsert med Stefan Sundström var mycket fin, även konstnärslivet efteråt dög.

Ljuvligheter:gubbkroppslibertas, politiskt gnäll

Hade stora problem på metron i morse då Claes (se föregående inlägg) berättade om ett ingrepp som gjorts på den inte kanske så hemskt fiktiva Ottos hjärta. "Den kateter som matats in i den stora artären i ljumsken höll nu på att krypa upp och in i hjärtats kranskärl." !!! Han pratade också om "snoken i hjärtat". Alltså det var den där katetern det. Han märkte ju att jag blev illa till mods så han övergick till att beskriva "Ottos" åldrade kropp. Även detta blev jag ur balans av, beskrivningen var ju inte direkt aptitretande om man säger så, man satt där på metron och visste inte om man skulle blekna eller rodna.
Men sen tänkte jag att vad nu, vadå, det här är ju den typen av beskrivning som kvinnor sysslat med i årtionden. Jag avser Kerstin Thorvall, Birgitta Boucht, jag avser en massa kvinnliga författare som helt sakligt (ibland också med kärlek) beskrivit en kvinnokropp som inte liknat Olga Rönnbergs så mycket.

Ikväll ska det gås på konsert. Stefan Sundström spelar i Nordsjö och har utlovat "det vanliga politiska gnället". Det tycker jag låter fantastiskt! Kom dit.

Väcktes av Claes

Somnade just i badet. Väcktes av Claes Andersson som sa:

Otto hade lovat hålla föredrag på ett stort seminarium om åldrandet, konsten, kulturen och konsten. På morgonen deltog han i ett förberedande möte med några av arrangörerna som ville försäkra sig om att han, Otto, hade de rätta positiva åsikterna och sade de rätta upplyftande sakerna. Nu skulle det bli fart på 80-åringarna. Iväg med dem till gymmet! Spinning, tyngdlyftning, muskelmaskiner, anaerobiska svettorgier, bastu, stavgång. Slut på muskelförtviningen, osteoporosen, soffliggandet, i-taket-spottandet, vegeterandet, vinpimplandet, öldrickandet. Uppryckning på bred front. I toppform mot döden. Förberedelse för himlens triatlon och helvetets hinderlopp. Det gällde att dö frisk och med gott mod. (ur Ottos liv)

Två hastigt förbiilande tankar apropå detta:
1. Såg en gång Claes Andersson på ett gym. Han såg uttråkad ut, satt i roddmaskinen med en bok.
2. Såg Jutta Zilliacus på tv i Min morgon idag. Hur är det möjligt att vara i sån toppform vid snart 90? "Jag är inte gammal men jag har levt länge", upprepade hon ett par gånger. Lite skäry lät det nästan? Eller kanske det bara var fräscht och roligt. Hon var snygg också i elegant glansblus. Skärpt och snabb, hörde och såg, det var så man själv kände sig som en dinosaurie där man satt.

Situationsdiktarorden (dress code: frack med ordnar)

Meddelar malligt att denna enkla salong tilldelats en utmärkelse av den vänliga Situationsdiktaren. Putsar utmärkelsetecknet (guld med rött) och fäster det på min frack. Går sedan ut på gatan i regnet, svänger in hos den kinesiska massören Lisa som får min spända nacke att slappna av. Tar en espresso. Röker en cigarrcigarill. Senare på kvällen dricker jag en flaska champagne på kaptensbalkongen. Sedan somnar jag och sover i tio timmar och vaknar vacker och vig.
Se där vad ett ordenstecken kan göra med en människa!

Om man får en sådan här fin utmärkelse hör det till reglerna att man ska svara på några frågor om sig själv och sedan ge ordenstecknet vidare till fem bloggar med under hundra följare. Men jag vet ju inte hur många följare mina favoritbloggare har och dessutom har jag erhållit en uppfostran som bannlyser alla sorters kedjeförsändelser - om än aldrig så trevliga! Klarar inte ens av att ta över en sån där deg med namn (typ "Hermanni") som man ska vårda ömt och sedan baka en vänskapskaka av. 

Istället ska jag nu ta hand om en novell.

Mors sköra axlar

Helgens excesser har tagit ut sin rätt så här sitter man helt blek och skör. Tog lämpligen fram neontuschen och började planera mitt varande på Göteborgs bokmässa som infaller snart, och då drogs tuschen geschwindt ett extra varv runt den fabulösa seminarierubriken "Hur mycket klarar mors axlar?" Majgull Axelsson och Ebba Witt-Brattström ska prata om hur moderskapet har skildrats genom litteraturhistorien. Jag är så gott som redan där med min nya Floridainspirerade anteckningsbok från Pocket Shop.

Ytterligare noterat: Alla har sett Mia Skäringers show Dyngkåt och hur helig som helst denna veckända. Också jag, en liten del, men vissa saker måste begapas med stor koncentration så jag får bakläxa. (Personligt meddelande till fru Collins: Se den! Borde lyckas också i ditt land.)

För övrigt är det ett genidrag av Sveriges TV3 att sända Svenska Hollywoodfruar just på måndagskvällar. De har väl räknat ut att vi är många slitna haggor som behöver lite haggstöd då.

Lördagsnöjet: citera essä

Trots att statens järnvägar VR gjorde sitt bästa för att gör mig sur och fattig är jag fortfarande glad (och fattig). Sitter här och äter Svarte Petter-ost i Nordens Saint Tropez i en soffa tillsammans med syrran som tittar på Vicky Christina Barcelona på dvd. Det är en film jag otroligt nog har sett! Därför kan jag ägna mig åt bikt och blogg.


Hotade tidigare idag med att citera Nora Hämäläinens fina essä i nya Ny Tid (36/2011). Man borde egentligen läsa helheten själv för jag kommer att göra Nora grov orättvisa i mitt val av citat (essän är den sista i Noras serie av texter om filosofi och litteratur och temat är "individen i samhället"). Det kan inte hjälpas, det här är min favoritpassus:

När jag växte upp tänkte jag bli författare och började som många andra skriva på flera romaner. Aldrig så att jag skulle ha kommit särskilt långt för det var ju tydligt att det inte alls blev bra. Och egentligen var det heller aldrig frågan om olika romaner utan om en och samma: en ganska konventionell utvecklingsroman om en ung kvinna som bor ensam eller med ett barn och arbetar med att ta sig ur de lager (vad vaddå?) som isolerar henne från omvärlden. En del av berättelsen handlar om att konfrontera några signifikanta andra: i varje fall en äldre kvinna (som inte är hennes mamma utan faster, gudmor, styvmor) och en ung man (pojkvän, barndomsvän, kusin, förälskelse). Vad resten av vägen skulle bestå av var ganska oklart: jag såg framför mig några scener med barnet, en bilresa, någon återblick till barndomen, och ganska många försök att mana fram henne där hon sitter hemma och t. ex. försöker skriva. Min huvudperson hade flera olika barn, men mest hette hon Agnes.(...) Även om den här boken följde med mig i ganska många år är det ganska tydligt att den inte behövde skrivas eftersom den redan är skriven av andra. Jag inbillar mig att det här är ungefär den vanligaste romanen som skrivs idag. Jag tycker mig se den varje gång jag går till Akademen och fingrar på böckerna vid svensk skönlitteratur. Jag plockar upp den, läser lite och lägger den tillbaka. Oftast köper jag den inte, men ibland kommer den till mig i alla fall, i en eller annan form.

Alltså, det är ju ganska exakt den där romanen jag också skrev på 1800-talet, och inte heller min version blev särskilt bra på grund av det där lagren "av vaddå?" som Nora nämner. Nu skulle det behövas en metaroman på temat. DEN skulle jag vilja läsa. Eller sen då exakt den där romanen som beskrivs. Det redan skrivna kan ju för all del skrivas igen, antingen på ett aldrig förut skådat sätt eller så bara på ett lite annat vis än senast.

Finheten i världen och i språket

Allt så fint idag! Divaland i solsken, Nora Hämäläinen som skrivit en briljant essä i Ny Tid (ska strax citeras) i lekparken (= behövde inte skriva i hennes logg på Facebook och stalka henne utan kunde stå där i solen i parken och göra det), glada rena barn, pojkpussar, tågresa till mytiskt landskap i sikte.
Fick dessutom ett sms på norska och fylldes av en mjuk känsla vid ordet "lunsj". Det är kanske mitt favoritord i världen,


lunsj.

Tre snabba

Ett. Anteckning till självet. Om man hör två bast med diskret röst säga "Kom och titta på jag ..." så ska man titta genast och inte efter fem minuter.


Två. Såg just Babel med Jan Guillou och Liv Strömquist. Liv är ju min idol men också Jan har sina poänger, det kräver sin man att komponera en trilogi om nittonhundratalet. Dessutom har jag ätit middag med honom på Pressklubben i början av förra årtiondet. Så fick man det sagt! Vi åt biffar. Han var mycket trevlig. Men det som också skulle sägas var själva poängen, nämligen att Strömquist har några extremt intressanta teorier om arbete. Titta själva, t ex. Mot slutet av programmet.


Tre. Lovisienstadt har fredagsbikt! Det är gratis den här helgen, sen börjar det kosta.

Morgonfrågan

De viktigaste frågorna kommer när som helst, t ex när man närsynt står och mäter upp havregryn till morgongröten.

Fyra bast (apropå inget): "Kan två gubbar bli kär i varandra?"
Söta mor: "Ja."
Fyra bast: "Okej."

Jag tycker det är lekande lätt att ge barnen en vettig värdegrund!

Skärpningen

Här är en till sak som jag nyligen läst och som gjort mig innerligt glad för att jag är läskunnig: En text om begreppet white trash och hur det slirat iväg från en från början hal plattform (Rickard Jakbo i svenska LO-tidningen).

När jag tänker på idén att kalla människor för skräp blir jag småkall. Själv har jag lite skämtsamt slängt med mig begreppet hit och dit, nyligen gav jag t ex ett inlägg här i salongen rubriken Vitt skräp. Det var inte så farligt nej, men hej; onödigt.

Nu slutar jag med såna dumheter, bara så ni vet.

Berättelsen om det lekande könet

Har nu gått omkring ett tag och tänkt på vad Moralisten skriver:

Jag läser om Monika Fagerholms Den amerikanska flickan, och känner inte just igen mig i Sandras och Doris sätt att leka (tack och lov, tror jag). Däremot visste jag nog redan då att det var så där man skulle leka, ha en hjärtevän som man var symbiotisk och obegriplig med. Jag är inte helt säker på var jag fick det ifrån, men eftersom jag läste mer än jag åt på den tiden var det gissningsvis biblioteket. Det är, slår det mig, ännu en illustration av hur berättelser fungerar som modeller för hur vi är och förmodligen ännu mera för hur vi vill vara.

Trots att jag som sagt funderat på detta ett tag har jag nog inte kommit fram till någon fruktbar syntes. Vad jag däremot tror, och vad jag tycker Moralisten säger så bra, är att det kan vara smart att vara på sin vakt med berättelser. Också med berättelsen om den lekande flickan (=magi & hemligheter & inneboende mening) och berättelsen om den lekande pojken (=betydelselöst härjande alt. ingenjörsfasoner). När jag granskar mig själv med argusögat ser jag nämligen faktum: jag har fallit för myten, berättelsen, storyn. Så feminist jag försöker vara, så "pojkmamma" jag är. Uff. 

[Ber om ursäkt för den slemmiga rubriken, men det är ju vad det handlar om.]

Oskönhet / eldhorror

Till följd av kosmisk hämnd för att jag talade med svarta tungan om gamla krämer vaknade jag igår morse med ett ansikte som brann. I spegeln väntade en chock - jag hade åldrats cirka femton år på en natt. Övedriften är inte kraftig, ej heller är jag kokett nu; huden var kruttorr och skrynklig, jag var röd kring ögonen och så den där hemska svedan. När jag tvättade ansiktet och applicerade Ceralan sved det etter värre. Genomled dagen skrynklig och svidande, det är såna här gånger man minns hur hälsan tiger still och hur lyxigt det är när huden inte känns.

Möjligen har det gamla schampot från förra veckan gjort mig allergisk mot all kosmetika utom apotekets A-vitaminkräm, som var den enda hudprodukt jag använde mig av i Florida. Rusade in på apoteket på vägen hem från jobbet och köpte en cityupplaga av nämnda kräm, och efter kvällsduschen smetade jag in fejset med den riktigt generöst. Smetade tills jag var precis vit i ansiktet och - inte heller nu överdriver jag - efter trettio sekunder hade all kräm absorberats. Samma sak i morse: vitt fejs i tretti sekunder, slurp. Materialet i mitt blodomlopp består nu till fem procent av apotekets A-vitaminkräm.

Ikväll ska jag trösta mig med Hollywoodhaggorna.

The hills are alive

Så har man sjungit sig igenom The Sound of Music eftersom bilen vi lånade (istället för vår egen vars däck inte fick köras med) saknade bilstereo. I ett svagt ögonblick (jag är svag) lovade jag göra detta. Två timmar full hals.
Ungarna diggade det - det är det som är så otroligt med att ha små barn, de gillar sånt där och tycker inte ens det är pinsamt. Det är fint. Men hur förklarar man nazistoryn för två kantareller sen?
"Nå den handlar om en familj med många barn [kan inte säga att mamman är död för det är också för horror] och så kommer dit en lärare som sjunger."


På tillbakavägen idag hittade fyra bast på att sjunga något kampsångsaktigt med ganska oroande lyrik:


Jag vill inte va som andra
Jag vill dricka alkohol
Jag vill bli stark
Ni säger att jag är svaaag
men jag är stark.


Undrar nu om detta är en syntes av alla svar på frågan "Vad sjunger dom om liksom?" 
Annars brukar vi mest lyssna på Arne Alligator.

Skogspromenad i späd september (Taggar: horror och snakes)

Upptäckarpromenad var det i förmiddags, dels i den dyigare delen av skogen och dels i den trashigare delen. Den dyigare delen: vass och svarta grodor, fästingvarning i hög vegetation, pölar och små enkla broar. Den trashigare delen: skyttegravar, plåtskräp från 40-talet, ett litet elhus med graffiti på, mossa i psykedeliskt grön färg.

Ingen av kvinna född orkar med en fullständig lista över fynd men jag måste få lyfta upp två av de mer spektakulära. För det första, i trashigare delen: ett underligt litet sandtag som rivit upp ett träd med rotsystem, rotsystemet höjde sig över den våldtagna sandjorden som en ond kvistig sol. I den blottade sanden låg en död liten ormbebis med magen mot skyn. Jag tog en pinne och vände på ormen, den var vackert grafitgrå utan sicksackmönster på ryggen, och vid kinderna hade den snokens gula fläckar. Ett sår vid huvudet, ett annat på kroppen, som av näbbar. Vi begravde snoken och lade mossa på graven. En kotte som gravsten.
Gick vidare och efter bara någon meter hittade vi - för det andra - en övergiven brunn av betong. Betonglocket var övervuxet av mossa.
"Finns det spöken därnere?" frågade 4 bast direkt.
"Nånej, det finns inga spöken."

Men associationen var klar: Är det inte så att det finns en japansk skräcktradition som går ut på just brunnar och avlopp? Vill minnas att det var nån populär skräckfilm för ett tag sedan som byggde på detta. Spöken med långa svarta hår. Självklart såg jag inte den filmen, jag ser aldrig skräckfilm numera för jag klarar inte riktigt av det.

Utan vidare kan jag tillstå att jag är lika upphetsad som 2 och 4 bast över vår skogspromenad. Skillnaden mellan oss är att jag såhär på nattkröken är lite mer störd än de över det faktum att snokbabyns grav och skräckbrunnen ligger bland skyttegravarna bara ett par hundra meter härifrån.

I stället för sak: dusch

For your information. Tog mig en skållhet och superkort Floridadusch just, och det var så pass distraherande att jag glömde vad jag hade tänkt skriva. Eller egentligen är det så att jag inte kan göra mitt ärende rättvisa på grund av schampot och de reflektioner det väckte.

Är det bara jag, eller har ni också en massa gammal kosmetika på landet? Vi är här jättemycket, jag förstår egentligen inte varför det hör till att schampot ska lukta gammal cancerparabensilikon.
I badrumsskåpet finns hudkrämer som min mormor hade när hon fortfarande vistades här, de kan alltså dateras till cirka 1991. Yves Rocher såklart. (Tyvärr finns inga av hennes Oil of Ulay kvar, å, finns det märket än?) Krämerna vågar jag inte riktigt använda, men de hör på något vis hemma där i skåpet. Schampot är ganska nytt, kanske från 2002, då jag tyckte det kändes ekonomiskt att köpa en jätteflaska aloeveragegga. Det använder jag, men inte utan viss tveksamhet.

Numera är det tydligen EU-lag på att all kosmetika ska ha en liten logo som visar hur länge efter öppnandet av förpackningen varan kan användas. Det jag undrar är hur man ska kunna hålla nån koll på det? Ska man med sprittusch anteckna på förpackningen när man tagit schampot/krämen i bruk?

Håret känns förresten rent och fint, luktar kanske lite skumt, men annars är allt okej tror jag.