Rödgröna chänslan feat. Sundström

Trendanalytikern här igen hej. Har nu anat mig till följande: det är inne att vara politiskt korrekt. Har kollat detta med ungdomen (eller rättare sagt med en mor till ungdomen, har planer på att gå till källan när tillfälle bjuds men denna ungdomsmor har ett intellekt som sällan missförstår helheterna). Om någon missat det kan jag meddela att det tills nyligen var mera ute att vara politiskt korrekt, åtminstone i den lilla sfär av världen som jag kommer åt med mina känsliga trendtentakler. (Men internätet, säger nån nu, via internätet får man ju pejl på resten av sfärerna också - men sini nej, det tror jag inte alls egentligen. Varje val man gör på nätet väljer bort något annat och dessutom är det ju bara vi i vissa exklusiva sfärer som har tillgång till redskapet www.)

Om morgnarna i metron brukar jag låta mig bli uppläxad på det bästa av sätt. Uppläxare är den tidigare citerade Stefan Sundström som i sin nya bok Stefans lilla röda påminner om vett och hyfs. Medge att man ibland kan gå vilse i hyfsets skog, man trasslar in sig i tillrättalagda snåret, börjar tänka: Men vi har ju alltid gjort såhär ... Alla andra gör ju såhär ... Är bara en liten människa ... Pengar är trevligt ... Man måste ju få njuta ... Avstå är tråkigt ... Tänka är korkat ... Det finns andra som får lön för att tänka för oss ... Mysigt och tryggt är det, där i tillrättalagda snåret.

Då är det bra att ha en Sundström till sitt förfogande. Identifikationsfaktorn är hög när han skriver:

Jag får så svårt att skita i saker och ting när jag är nykter [för mig Friman personligen funkar dock alkhoholen inte särskilt lindrande, men det är en annan femma]. Världen blir återigen så där skrämmande och overklig som den var när jag var 13 år och upptäckte att det bara kunde säga PANG så skulle alla människor dö. Om nån tryckte på en knapp.

Så här går man, lite oavslappnad, och tänker att det är okej. Det är okej att vara oavslappnad och bära en lite för spänd toppluva. Det är okej att inte i varenda läge vara en av de roliga pojkarna.


Nu bär dessa steg dock mot en rolig begivenhet: mot mitt alma mater Helsingfors universitet där det ska dryftas blogg som ny texttyp samt bloggens förhållande till mera trad. kulturkritik.

Gubben och rosen

Låt mig citera Stefan Sundström som han skriver i pinfärska boken Stefans lilla röda (som följer på Stefans lilla gröna). Jag tycker mycket om den här beskrivningen:

Jag hade börjat odla rosor. Det finns fullt av medelålders män i Sverige som odlar rosor, det ska vara gammaldags rosor, såna där ni vet som bara blommar, helt överdådigt, en gång per sommar. Och vi gubbar använder oss av ett nästan sexuellt språk när vi ska beskriva dom ... det är rosa kött, det är dekadent särade rosenblad, det är dofter som sprids som om det inte fanns nån morgondag.
Och det är ju vackert på nåt sätt, att vi gubbar går där och pillar mellan våra rosenblad och suckar, det är ju fan så mycket bättre än att vi sitter vid skrivbord och förstör världen som vi brukar.
Risken med det hela är att man tror att man har ett paradis som man måste skydda mot världen. Det är så det känns för mej nu.
Då blir man en sån där jävla gubbe som jagar äppelpajande ungar. Såna minns jag från min barndom. Sån vill jag inte bli.