Gubben och rosen

Låt mig citera Stefan Sundström som han skriver i pinfärska boken Stefans lilla röda (som följer på Stefans lilla gröna). Jag tycker mycket om den här beskrivningen:

Jag hade börjat odla rosor. Det finns fullt av medelålders män i Sverige som odlar rosor, det ska vara gammaldags rosor, såna där ni vet som bara blommar, helt överdådigt, en gång per sommar. Och vi gubbar använder oss av ett nästan sexuellt språk när vi ska beskriva dom ... det är rosa kött, det är dekadent särade rosenblad, det är dofter som sprids som om det inte fanns nån morgondag.
Och det är ju vackert på nåt sätt, att vi gubbar går där och pillar mellan våra rosenblad och suckar, det är ju fan så mycket bättre än att vi sitter vid skrivbord och förstör världen som vi brukar.
Risken med det hela är att man tror att man har ett paradis som man måste skydda mot världen. Det är så det känns för mej nu.
Då blir man en sån där jävla gubbe som jagar äppelpajande ungar. Såna minns jag från min barndom. Sån vill jag inte bli.

Manpower

När jag räfsar löv tycker jag det är jättesvårt att variera tankegången, krattning är säkert en verksamhet som är som gjord för meditation. Fast då gäller det ju att komma på nån bra grej som kan harva på där i huvudet, för att räfsa den jordplätt vi har förmånen att få ha hand om, det tar tid. Hysteriska mängder biomassa, så förr tyckte jag alltid det var en pest att räfsa vår tomt på landet.
Men det tycker jag inte längre!
Antagligen har jag blivit äldre (och tycker därför om allt tråkigare saker?) och så har det säkert varit fostrande att ha små, små barn i några år. När barnen är små är det nämligen svårt att få till det med utearbetet. Utearbetet sköts av en person och vården av småbarn av den andra personen (detta har alltså varit läget uttryckligen på landet, inte hela tiden nej), så har det i regel varit hos oss, och jag har inte kommit åt att arbeta med kroppen så mycket på länge. Så nu var det ljuvligt att göra det.
Det enda som störde var en sån där djälvulsk lövblåsare några hundra meter bort. Kunde man inte bara förbjuda dem? Man måste ju ändå gå omkring med dem, precis som man går omkring med krattan. Fast det är klart, en kratta bränner ju ingen bensin och låter inget. Inte kommer det avgas ur en kratta heller. Men jag kände mig ändå som en grym vinnare där jag personifierade äkta manpower av kött och muskler i gummistövlar och solsken.


I dag hade jag också tur gällande det där med meditationstanken, för jag har alltså snöat in helt på Stefan Sundströms otroligt fina bok Stefans lilla gröna och blivit hur sugen som helst på att skaffa en massa höns och bli självförsörjande. Ju mer jag krattade, desto mer sugen blev jag på de där hönsen och på att bli en sån där cool typ som gör allt själv. Just det kommer inte att ske, men själva självförsörjarattityden är väl förnuftig. Att man i princip vet hur man klarar sig utan Lidl och Pirkkas guacamole, och att man vill dra något enda litet strå till stacken i alla fall.

Odla i protest. Stefan förkunnar.

När man som nation hamnat i skiten känns det rätt bra att bara glömma allt och istället fördjupa sig i Stefans lilla gröna, och nu till påsk kanske särskilt i avsnittet om kompostering:

Det har ju tjatats om komposter nu ett tag, men för mig är det liksom hjärtat i hela verksamheten, jag har satt en liten buddhastaty från Öland där, bara som en liten trädgårdstomte, som visar att här blir Döden Liv, som Bellman sjunger, här omvandlas gamla livströtta bananskal till prunkande persilja, här blir hästskit till söta björnbär, det är en tröst för mig när jag tänker på att jag ska dö. Jag skojar inte. [...] Jag kan nog säga att komposten är det mest religiösa inslaget i mitt liv.

Stefan Sundström lyckas förresten kringgå det präktighetsproblem som de flesta trädgårdsskribenter lider av och jag blir sugen på att genast sätta igång och bli självförsörjande här vid pörtet. Till om med sina recept lyckas Stefan ge en språkdräkt som inte avskräcker mig (fast jag reagerade lite för ordet "matberedare", det går ju inte att undvika men är ändå ett obehagsord #issues).


Nu har ju förstås inte alla turen att ha en jordplätt att bruka, men man kan i alla fall skaffa en kruka och utöva motstånd i den. En potatis, t ex (vacker planta, växer snabbt!). Eller lite timjan eller rosmarin eller vad som helst. I dag är allt motstånd bra, och odling - det är ett långfinger så gott som något. Danande för karaktären också.