I början av 00-talet skrev Pia Ingström i Hbl om den unga kvinnliga litteraturen som ungefär "jag och min snygga kropp"-litteratur. Vill minnas att det faktiskt var mycket kropp då, en vixenfeminism spirade och gav väl också bakslag ibland. Såg det som ett led i självbiologiserandet, det ständiga hävdandet av det enkla faktum att man har en kropp.
Männen har inte sysslat så mycket med det. Tills nu?
Plötsligt sker under en och samma vecka detta:
a) Läser Claes Anderssons bok Ottos liv där den åldrande Ottos kropp beskrivs på ett sätt som förr praktiserats av kvinnliga författare.
b) Den ena huvudrollspolisen i den dansk-svenska polisserien Bron visar sig vara en lebensman som har ont för att han precis låtit sterilisera sig. (Den kvinnliga huvudrollspolisen har inga barn och är helt ointresserad av hela det projektet.)
c) I en diskussion på Göteborgsseminarium förklarar den svenska serietecknaren Mats Jonsson på ett ickemachoaktigt och lite blygt sätt att han i sitt nya album Mats kamp berättar mycket om sin impotens och förhudsförträngning. (Bonus här är att han sitter mellan Liv Strömquist och Lena Andersson, Andersson och Strömquist sitter bekvämt tillbakalutade och tar god tid på sig när de talar, Mats Jonsson sneglar från sida till sida, har hamnat i den traditionellt kvinnliga positionen. Denna installation var mycket lärorik och klargörande.)
d) Redogör för denna trendanalys för Philip Teir som nyss utkommit med noveller, och han berättar att det där självbiologiserandet också finns lite in hans bok Akta dig för att färdas alltför fort. Har ej ännu läst den, men ska.
Låt mig här formulera en kanske helt generaliserande och djärv men trevlig syntes: När mannen ger avkall på "viriliteten" är det ett steg framåt. Ett stort och svårt steg för mannen, ett litet men viktigt steg för jämställdheten.
Andlighet, religion och dialog
20 timmar sedan
Du har tydligen inte läst "Vi skall alltida ha Jekaterinburg" av Per-Erik Lönnfors. Måste hoppa över alla sidor om prostatan och viriliteten, det var lite för medicinskt för mig.
SvaraRaderaTack fagra dam! Den hade jag ju glömt. Har inte läst den, bara recensioner, men har på känn att den platsar här ganska bra. Såvida den inte kantrar över i något annat?
SvaraRaderaIntressant. När Paul Auster deltog i internationell författarscen i Stockholm i våras talade han också om att hans nästa projekt involverar den manliga (och specifikt då hans egen) förfallande kropp. Tänker mig kanske inte att den kommer att bli så värst medicinsk, men man vet ju aldrig.
SvaraRaderaMen det är ju sant det! Nu minns jag. Tack Nina för att du påminde mig om Austers planer. Intressant detta, verkligen.
SvaraRaderaHåller med dig om att en väldigt anatomiskt målerisk skildring skulle vara en överraskning, men låt oss hoppas på det bästa!