Ny trend! Männen biologiserar sig

I början av 00-talet skrev Pia Ingström i Hbl om den unga kvinnliga litteraturen som ungefär "jag och min snygga kropp"-litteratur. Vill minnas att det faktiskt var mycket kropp då, en vixenfeminism spirade och gav väl också bakslag ibland. Såg det som ett led i självbiologiserandet, det ständiga hävdandet av det enkla faktum att man har en kropp.
Männen har inte sysslat så mycket med det. Tills nu?

Plötsligt sker under en och samma vecka detta:
a) Läser Claes Anderssons bok Ottos liv där den åldrande Ottos kropp beskrivs på ett sätt som förr praktiserats av kvinnliga författare.
b) Den ena huvudrollspolisen i den dansk-svenska polisserien Bron visar sig vara en lebensman som har ont för att han precis låtit sterilisera sig. (Den kvinnliga huvudrollspolisen har inga barn och är helt ointresserad av hela det projektet.)
c) I en diskussion på Göteborgsseminarium förklarar den svenska serietecknaren Mats Jonsson på ett ickemachoaktigt och lite blygt sätt att han i sitt nya album Mats kamp berättar mycket om sin impotens och förhudsförträngning. (Bonus här är att han sitter mellan Liv Strömquist och Lena Andersson, Andersson och Strömquist sitter bekvämt tillbakalutade och tar god tid på sig när de talar, Mats Jonsson sneglar från sida till sida, har hamnat i den traditionellt kvinnliga positionen. Denna installation var mycket lärorik och klargörande.)
d) Redogör för denna trendanalys för Philip Teir som nyss utkommit med noveller, och han berättar att det där självbiologiserandet också finns lite in hans bok Akta dig för att färdas alltför fort. Har ej ännu läst den, men ska.

Låt mig här formulera en kanske helt generaliserande och djärv men trevlig syntes: När mannen ger avkall på "viriliteten" är det ett steg framåt. Ett stort och svårt steg för mannen, ett litet men viktigt steg för jämställdheten.

Den blå ikeapåsen. Intryckens relevans.

I sin bok Inte utan min mamma skriver Pia Ingström att en kämpig sak med att vara nybliven förstabarnsmamma är att inte ha ett språk för sina upplevelser. Eller, att så var det för henne. Så var det för mig också. Hur pretentiöst det än låter var jag vilse i (det berömda) språket. Och är man vilse i språket eller har fel språk får man inte styr på sina upplevelser, så är det verkligen. Kanske är det lite som att vara halvblind eller smådöv. Man förnimmer, men inte så mycket mer än det. Ett kaos tar form.

Jag har i någon vecka låtit mig förföljas av detta lilla stycke i Mäktig Tussilago av Maja Lundgren:

"Viktoria ingrep.

– Men Gabriella, tror du inte att du projicerade? Vilka oerhörda anspråk på att dina intryck har något slags relevans ..."

Vilka oerhörda anspråk på att dina intryck har något slags relevans. Vilken läbbig replik! Jag skulle bli helt knäckt om jag var Gabriella. Jag skulle - som finlandssvensken säger - ta ordentligt på näsan.

När jag just fått mitt första barn gick jag som en Pia Ingström runt med tappat grepp tills jag råkade se ett avsnitt ur den svenska serien Tusenbröder där en sån där stor blå ikeapåse förekom som behållare för tvätt. Jag minns att jag stirrade på den där ikeapåsen i rutan och tänkte: åhå - en ikeapåse på tv - med tvätt i - såna har vi också - med tvätt i.

Där fick jag tag och där började språket så småningom sippra. Upplevelserna lät sig långsamt behandlas och ordnas. Det fanns alltså ikeapåsar i andra hem. Det fanns alltså folk som hade fått barn förr. Det var alltså normalt.

Hur pretentiöst det än låter lärde den där ikepåsen mig något om fiktionen, om konsten, och framför allt något om alla tillstånds sköna oexklusivitet.

På tal om att ta sina intryck på allvar, liksom. Rekommenderas faktiskt.