skip to main |
skip to sidebar
I början av 00-talet skrev Pia Ingström i Hbl om den unga kvinnliga litteraturen som ungefär "jag och min snygga kropp"-litteratur. Vill minnas att det faktiskt var mycket kropp då, en vixenfeminism spirade och gav väl också bakslag ibland. Såg det som ett led i självbiologiserandet, det ständiga hävdandet av det enkla faktum att man har en kropp.
Männen har inte sysslat så mycket med det. Tills nu?
Plötsligt sker under en och samma vecka detta:
a) Läser Claes Anderssons bok Ottos liv där den åldrande Ottos kropp beskrivs på ett sätt som förr praktiserats av kvinnliga författare.
b) Den ena huvudrollspolisen i den dansk-svenska polisserien Bron visar sig vara en lebensman som har ont för att han precis låtit sterilisera sig. (Den kvinnliga huvudrollspolisen har inga barn och är helt ointresserad av hela det projektet.)
c) I en diskussion på Göteborgsseminarium förklarar den svenska serietecknaren Mats Jonsson på ett ickemachoaktigt och lite blygt sätt att han i sitt nya album Mats kamp berättar mycket om sin impotens och förhudsförträngning. (Bonus här är att han sitter mellan Liv Strömquist och Lena Andersson, Andersson och Strömquist sitter bekvämt tillbakalutade och tar god tid på sig när de talar, Mats Jonsson sneglar från sida till sida, har hamnat i den traditionellt kvinnliga positionen. Denna installation var mycket lärorik och klargörande.)
d) Redogör för denna trendanalys för Philip Teir som nyss utkommit med noveller, och han berättar att det där självbiologiserandet också finns lite in hans bok Akta dig för att färdas alltför fort. Har ej ännu läst den, men ska.
Låt mig här formulera en kanske helt generaliserande och djärv men trevlig syntes: När mannen ger avkall på "viriliteten" är det ett steg framåt. Ett stort och svårt steg för mannen, ett litet men viktigt steg för jämställdheten.
Hade stora problem på metron i morse då Claes (se föregående inlägg) berättade om ett ingrepp som gjorts på den inte kanske så hemskt fiktiva Ottos hjärta. "Den kateter som matats in i den stora artären i ljumsken höll nu på att krypa upp och in i hjärtats kranskärl." !!! Han pratade också om "snoken i hjärtat". Alltså det var den där katetern det. Han märkte ju att jag blev illa till mods så han övergick till att beskriva "Ottos" åldrade kropp. Även detta blev jag ur balans av, beskrivningen var ju inte direkt aptitretande om man säger så, man satt där på metron och visste inte om man skulle blekna eller rodna.
Men sen tänkte jag att vad nu, vadå, det här är ju den typen av beskrivning som kvinnor sysslat med i årtionden. Jag avser Kerstin Thorvall, Birgitta Boucht, jag avser en massa kvinnliga författare som helt sakligt (ibland också med kärlek) beskrivit en kvinnokropp som inte liknat Olga Rönnbergs så mycket.
Ikväll ska det gås på konsert. Stefan Sundström spelar i Nordsjö och har utlovat "det vanliga politiska gnället". Det tycker jag låter fantastiskt! Kom dit.
Somnade just i badet. Väcktes av Claes Andersson som sa:
Otto hade lovat hålla föredrag på ett stort seminarium om åldrandet, konsten, kulturen och konsten. På morgonen deltog han i ett förberedande möte med några av arrangörerna som ville försäkra sig om att han, Otto, hade de rätta positiva åsikterna och sade de rätta upplyftande sakerna. Nu skulle det bli fart på 80-åringarna. Iväg med dem till gymmet! Spinning, tyngdlyftning, muskelmaskiner, anaerobiska svettorgier, bastu, stavgång. Slut på muskelförtviningen, osteoporosen, soffliggandet, i-taket-spottandet, vegeterandet, vinpimplandet, öldrickandet. Uppryckning på bred front. I toppform mot döden. Förberedelse för himlens triatlon och helvetets hinderlopp. Det gällde att dö frisk och med gott mod. (ur Ottos liv)
Två hastigt förbiilande tankar apropå detta:
1. Såg en gång Claes Andersson på ett gym. Han såg uttråkad ut, satt i roddmaskinen med en bok.
2. Såg Jutta Zilliacus på tv i Min morgon idag. Hur är det möjligt att vara i sån toppform vid snart 90? "Jag är inte gammal men jag har levt länge", upprepade hon ett par gånger. Lite skäry lät det nästan? Eller kanske det bara var fräscht och roligt. Hon var snygg också i elegant glansblus. Skärpt och snabb, hörde och såg, det var så man själv kände sig som en dinosaurie där man satt.
