Jag lämnar din hamn, Marie. Lynchfaktorn.

Är det jag som är långsam eller går allt väldigt fort?
Nu helt plötsligt tillbaka i sängskontoret i Helsingfors med olästa dagstidningar och laptop. Mysfaktorn är hög, nån tittar på millenniumfilm (det är såklart inte jag men jag tycker det är roligt med den dramatiska ljudbilden i bakgrunden). Mariehamns stadsbibliotek med alla sina fina bibliotekarier står kvar på Åland, vi var några som tog flyget och färjan bort, men jag tror att vi alla vill återvända.


Gårdagskvällen i punkter:
– Fördrink på kollegas rum. Illuster diskussion om urin och urinerande; en mycket intressant diskussion som utgick från Marcus Birros bok Att leva och dö som Joe Strummer (huvudpersonen har en ovana som går ut på att han pissar i handfat, jag tycker det är superäckligt, har nästan en neuros kring saken).
– Supé i stämningsbelyst, festligt bibliotek i eminent sällskap: Birgitta Boucht, Märta Tikkanen, Thomas Wallgren, PC Jersild och PC Jersilds fru vars namn jag inte är säker på att jag uppfattade rätt. Mycket trevligt. Mycket privilegierat. Mycket roligt.
– Lilla bärsen på krogen. Roliga samtal om hur lite man kan begripa sig på fotboll, om vilka finländska fotbollslag man känner till, om att ha idel döttrar/idel söner, om vad det är för skrivande som mest tilltalar vem. 


Lynchfaktor: Båda nätterna vaknade jag av att telefonen i hotellrummet intill ringde  - och ringde - och ringde - paus. - och ringde - och ringde ...

Litteraturkräftan. Coolaste Wallgren.

Här sitter man nu röd som en kräfta efter liten quick fix i form av ett hett bad. Om en kvart börjar fördrinken och sminket borde åka på men hur sminkar man ett knallrött fejs?
Cheniq är här med nån kräm som man ska ha på kinderna och som ska plocka fram en trevlig rosa lyster i ens nylle, men jag vet faktiskt inte. Inte i det här kräftaktiga tillståndet.


Så många bra och smarta och kloka saker har sagts idag på biblioteket i Mariehamn. Birgitta Boucht var sin vana trogen sympatisk, klok och glittrande - det gick bra med intervjun. Återkommer säkert med lite citat från dagen, men måste genast här anteckna den hårdaste grejen. Thomas Wallgren docent i filosofi, riksdagskandidat) berättade i ett samtal med PC Jersild, Ann Heberlein och Camilla Gunell att han köpt aktier i Nokia bara för att få uttala sig på bolagsstämman. Han har bland annat föreslagit att de bland aktieägarna ska dra lott om vem som tar sig ner och jobbar med underleverantörerna till Nokias mobiler. "Vi vet att det finns blod och våldtäkt i våra telefoner."


Ansiktsfärgen börjar sakta normaliseras. På med ögonen, vi ses.

Salongen goes fredens öar 2

För andra året i rad finns salongen på litteraturdagarna i Mariehamn. Hej.
Man är anländ efter turbulent flygresa, incheckad på det trevliga hotellet, grynig och glad. 
Marcus Birro som skulle diskutera med Birgitta Boucht och mig har lämnat återbud, så Birgitta och jag får diskutera Tusenblad och Joe Strummer på egen hand. Tur, får jag säga, att jag tyckte så mycket om Birgitta Bouchts nya bok. Den är en sån där klok roman, den säger något om livet (låter pretentiöst men kan vara nödvändigt faktiskt!) och är mästerligt skriven. Dessutom verkade den gastkramande på mig. Där står också sånt här som jag ibland tycker är så härligt att läsa [En man säger till Tusenblad]:

Du tror att neuroser smittar. Det gör de inte. De uppstår i huvudet på självupptaget folk. Du är inte den typen. Upp med hakan flicka, en gladare min om jag får be. Du har ett bra liv, krångla inte till det nu. 

Haha.

Den här stackars bloggen envisas med att vara en textblogg, men jag vill ändå säga att det är fint utanför mitt hotellrumsfönster. Sol, moln som alper, bedrägliga isar över stålhavet.

De vackra läsarna (kulturflås)

Varje gång blir jag lika imponerad av publiken på Mariehamns litteraturdagar. Det är alltid massor av folk som lyssnar, och de allra flesta ser ut att vara intresserade på allvar. Man kan ställa sig uppe på balkongen rakt ovanför scenen och tjuvkika på ansiktena i publiken: det är inte det där blaserade, inte det där jag-är-här-för-att-det-är-finkulturellt, det är vanligt hederligt intresse. Nyfikenhet, öppenhet. Vackert. Men - slår det mig - sällsynt.

Råkade höra Miika Nousiainen (en av de två finska inbjudna författarna, den andra är Juha Itkonen) tala med någon i telefon: "Det är otroligt," sa han, "hade det här varit i Helsingfors skulle det ha suttit fjorton kråkor i publiken. Nu är det fullsatt hela tiden!"

Nåja, det här blir nu lite kulturflåsigt, men det är bara inte helt onyttigt att se dem som läser nångång också. Det räcker nämligen inte med folk som skriver.

Finsalongen goes Fredens öar

Just nu har vi havsutsikt här i finsalongen. Allt är vitt. I badrummet tappar James upp ett skumbad (moringa, som vi i finsalongen alltid vill ha det).

Hotellfrukost i magen, champagne på avkylning, förlagslunch, cocktail, kvällsprogram i Mariehamns vackra bibliotek ... La dolce vita liksom. Sen har jag också en handkräm som doftar lavendel.

Redan på Helsingfors-Vanda flygplats diskuterades Monika Fagerholms grandiosa USA-succé i glada ordalag. Nån var lite bitter över mottagandet av författarskapet i hemlandet, men annars var det nog glädje och stolthet, i alla fall vid vårt kaffebord. Må nu var och en suga ut allt de kan ur denna läckra konfekt.

Jag ser fram emot kvällens program. Brukar tycka om fredagsprogrammet: man rör sig lojt i det dunkla men vackert upplysta biblioteket, lyssnar, tittar, dricker vin.