Försök till visdom på nattkröken

Ett måndagsexemplar till dag har det varit. När en mus sitter och gnager inuti kollegans dator på morgonen vet ju man hur dagen kommer att bli. Kras-kras-kras från hårdskivan lät det trots att kollegan själv var nån annanstans. Där jobbade musen på. Datorn gick inte att rädda.


Sen var det lite kris med det mesta och hormonondskan och ont i öron och mage. Och kopieringsmaskinen som alltid illpiper tills man springer dit och säger ja för fan, du ska faktiskt ta A-treor ur fack 4.


Sen lite allmänbråk med ett barn och sen barnet: "Du är världens sämsta mamma."


Mera ont i magen och öronen och när barnen sover försöker man ta ett bad men då kommer man åt proppen och på något sätt blir det trassel och kedjan tvinnar in sig i avloppet och allt det varma vattnet rinner ut. Och medan man håller på och försöker få ut kedjan ur avloppet blöter man ner sin läsning fullständigt naturligtvis - utom den kant där Jenny Kajanus skriver om  barnfattigdom så det läser man och då blir man helt gråtfärdig (viktig kolumn dock: läs. i Ny Tid alltså).


Sen kravlar man sig till datorn och läser bloggar och hamnar hos Linn Jung som i afton däremot varit världens bästa mamma. Inte blir man gladare då, trots att det ena just ingenting med det andra har att göra. (Fast mycket bra idé det där med att ta kvällsmålet som en liten utflykt.)


Nåja, sen tänker man till och då fattar man att allt verkligen är ens eget fel. Hade detta varit en annan dag skulle alla de här bakslagen ha varit petitesser och jag skulle ha fokuserat på allt det som jag idag inte såg.


Och sen blir man ännu mer knäckt, för så rann (svann? gick?) en dag och kommer aldrig mer igen.


Nati, som Ålgars säger på Facebook.