Försök till visdom på nattkröken

Ett måndagsexemplar till dag har det varit. När en mus sitter och gnager inuti kollegans dator på morgonen vet ju man hur dagen kommer att bli. Kras-kras-kras från hårdskivan lät det trots att kollegan själv var nån annanstans. Där jobbade musen på. Datorn gick inte att rädda.


Sen var det lite kris med det mesta och hormonondskan och ont i öron och mage. Och kopieringsmaskinen som alltid illpiper tills man springer dit och säger ja för fan, du ska faktiskt ta A-treor ur fack 4.


Sen lite allmänbråk med ett barn och sen barnet: "Du är världens sämsta mamma."


Mera ont i magen och öronen och när barnen sover försöker man ta ett bad men då kommer man åt proppen och på något sätt blir det trassel och kedjan tvinnar in sig i avloppet och allt det varma vattnet rinner ut. Och medan man håller på och försöker få ut kedjan ur avloppet blöter man ner sin läsning fullständigt naturligtvis - utom den kant där Jenny Kajanus skriver om  barnfattigdom så det läser man och då blir man helt gråtfärdig (viktig kolumn dock: läs. i Ny Tid alltså).


Sen kravlar man sig till datorn och läser bloggar och hamnar hos Linn Jung som i afton däremot varit världens bästa mamma. Inte blir man gladare då, trots att det ena just ingenting med det andra har att göra. (Fast mycket bra idé det där med att ta kvällsmålet som en liten utflykt.)


Nåja, sen tänker man till och då fattar man att allt verkligen är ens eget fel. Hade detta varit en annan dag skulle alla de här bakslagen ha varit petitesser och jag skulle ha fokuserat på allt det som jag idag inte såg.


Och sen blir man ännu mer knäckt, för så rann (svann? gick?) en dag och kommer aldrig mer igen.


Nati, som Ålgars säger på Facebook.

Det svällande, hopplösa fallet

Helt uppriktigt har jag nästan inte alls följt med skvallret om Johanna Tukiainen. Här hemma har vi pratat om hur underligt det är att finska folket vill ha spurgun* som kändisar och jag har sett skvallerpressen skrika om "Tuksus" möhippa, bröllop och slagsmål när jag stått i kassakön, men jag har liksom inte tittat på de där youtubeklippen eller så.

Nänä, det är ju fint det, men men inte har jag heller egentligen tänkt på att Tuksu är en människa, rättare sagt "en människa [som] går sönder framför ögonen på oss" som Monica Ålgars skriver i sin mycket fina kolumn i dagens Hbl. (Eller nå, det är gårdagens, nästa tidning är redan på väg som man säger, klockan är tydligen över midnatt.)

Citerar:

[...] ingen man i världen utsätts för samma slags förakt som Johanna Tukiainen och andra kvinnor som löper gatlopp i medierna. Och den springande punkten är här samma som alltid: sexualitet och skam. [...] Den fallna kvinnan, den opassande kvinnan, den smutsiga kvinnan, och äcklet hon utsätts för är enormt, föraktet i kommentarerna svidande, vidden av elakheter ojämförbar.[...] Jag har ibland undrat om mediepersonen Johanna Tukiainen egentligen är en genial konstnärs verk, en performans vars syfte är att peka på hur vi ser på kön, sex och gränser. Dock verkar hon vara en alldeles riktig människa, och förtjänar följaktligen att behandlas som en sådan.

Ålgars föreslår att var och en helt enkelt slutar gotta sig i Tuksus bravader. En bra början, tycker jag.

Kolumnen är en bra påminnelse om att man inte kan avskriva en som Johanna Tukiainen. Det är så lätt att applicera feministisk sympati på ordentliga, rättskaffens kvinnor och män, eller på folk som hamnat på glid enligt ett visst godtaget mönster, men en som sväller över alla gränser är svår att omfatta. En som sväller över alla gränser har inte gjort rätt för sig, hon är ett hopplöst fall.

Men också hopplösa fall måste väl omfattas, vad är det annars för idé?

*Folk skapligt på dekis

Inget kärl för smärta

Monica Ålgars skriver träffande om kvinnokroppen, barnafödandet och smärtan i sin Idag-kolumn i Hbl idag (tyvärr finns den inte på nätet). Hennes text aktualiserar det jag gått och funderat på sedan jag födde min andra son för ett drygt år sedan: Okej för att det gör ont att föda, det hör liksom till konceptet, men varför denna avoghet när det gäller smärtlindring för mamman efteråt?

Mitt första barn födde jag med planerat snitt på grund av sätesläge och smärtan efteråt var så vansinnig att jag (på allvar) skulle ha blivit galen/tuppat ihop utan adekvat smärtlindring. Jag skulle inte ha kunnat ta hand om mitt barn - nu kunde jag nätt och jämnt det efter en vecka eller så, för jag hade mina Panacod.

När jag för ett år sedan födde mitt andra barn - det var en "vanlig" förlossning - nekades jag denna enkla smärtlindring. Det gjorde minst lika ont, men "vi vill inte skriva ut så starka mediciner". Att det bara två år tidigare hade gått bra att få värkmedicin utskriven spelade ingen roll, policyn hade ändrats och vanlig Panadol skulle man ha. Vanlig Panadol! Ingen Panacod, som är det enda som lite hjälper. (Ibuprofen får man inte äta när man ammar.)

Lyckligtvis hade jag några Panacod kvar från kejsarsnittet som gjordes två år tidigare, men min rådgivningstant berättade att hon är förtvivlad över just det här att mammor med pinfärska kejsarsnitt som håller på att dö av smärta därhemma för att det enda de får äta är värdelösa Panadol. Den underbara rådgivningstanten hade till och med ringt till förlossningssjukhuset och bönat om ett recept på Panacod åt den snittade kvinnan, men det var kalla handen.

I förrgår drabbades jag sedan av nackspärr och gick till arbetshälsovården och fick förstås Panacod direkt. Jag nämnde för läkaren att det är ju intressant att jag får Panacod så lätt nu plötsligt, det hjälpte inte ens att gråta på förlossningssjukhuset. Hon var mycket förvånad och bekräftade det som flera läkare sagt: att Panacod passar utmärkt för mammor som ammar.

Det verkar alltså vara ett mysterium för de flesta varför man inte kan få skaplig smärtlindring. Den enda förklaringen jag kan komma på är att det helt kanske helt enkelt tar för mycket av läkarnas tid att skriva ut recept.

"[A]tt vara kvinna är givetvis ingen sjukdom, men att vara kvinna är inte heller att vara ett kärl för smärta", skriver Monica Ålgars i sin kolumn. På förlossningssjukhusen i Finland skärs kvinnor upp som sälar, sys ihop i hast och får sedan ingen hjälp med smärtlindring.