I kristallkulan: toxorexi

Jag har börjar känna rätt stort obehag när jag går i matbutiken, och det beror kanske närmast på att jag nyligen jobbat intensivt med Noora Shinglers bok Lingon&läppstift, som Schildts ger ut på svenska.

Fett och salt, dem känner man ju till sedan tidigare och trots sin tidigare skurkstatus har de ju visat sig vara riktiga snällisar i jämförelse med alla de gifter som livsmedelsindustrin tynger i vårt käk. Natriumglutamatlarmet är bara början, och det värsta är väl att ingen vet vad som händer med en människa som fått i sig så mycket märkliga, okända ämnen som vi.

Jag råkade kasta en blick i den dammiga kristallkula som jag har stående här i salongen. I den såg jag en ny sorts ätstörning som går ut på att inte kunna äta av skräck för att förgifta kroppen - med riktiga gifter denna gång. Jag kan själv känna en släng av den när jag går i kvartersbutiken, den ger sig till känna som en rådvillhet och motvilja mot att köpa något livsmedel alls. Allt är liksom kontaminerat.

Kanske kommer denna ätstörning sedan när den upptäckts kallas för - toxorexi?