Oljor. Pratigt.

Efter presskonferensen för Noora Shinglers bok Lingon&läppstift rusade jag raka vägen över gatan och in på Hagnäs saluhall och köpte kokosolja, som Noora Shingler föreslår att man smetar på sig istället för alla parabengeggor. (Eftersom jag jobbat med boken tycker nån kanske att jag borde ha skaffat mig oljan för länge sen men se det funkar inte så. Så länge texten är under redigering och ombrytning verkar den på ett helt annat plan på redaktören, den är mindre budskap och mera bokstäver, block, syntax, slagfel, osynk, fonter, skiljetecken och annat konkret.)
Men alltså, det finns förstås såna som Situationsdiktaren Lotta som har perfekt mjuk och ofnasig hy helt automatiskt (i och för sig påstår hon alltid att den kommer sig av att hon tvättar sig så sparsamt, vilket sen är en annan helt smart poäng - allt det där duschandet är ju direkt kriminellt), men vi vanliga dödliga behöver ju något flott. Och nu har jag kriminalduschat - nä, jag har faktiskt kriminalbadat med påföljande kriminaldusch - och sen då testat kokosoljan.
Till den som har testat t ex olivolja med överfettigt resultat vill jag bara meddela att kokosolja är mycket bättre. Faktiskt bättre än min kräm på pumpflaska också. Och doftar gott. Och så känner man sig smart som lurar LÓreal och de andra busarna. Smart och ekonomisk och ekologisk känner man sig.


Slutligen en oljebaserad anekdot från förflutenheten. I min ungdom jobbade jag som hallåa på FST och fick alltid skäll av teknikerna för att mitt hår liksom hade en luddig aura som sen blev till en underlig gloria mot den elektriskt blå betaskärmen som FST-vågskvalpet projicerades på. Jumalauta, jag tar olivoljan, tänkte jag. Och jag tog olivoljan och skulle bara ha i lite, lite, men ni vet olja? Hur den funkar? Och vips låg håret som en fet gardin över hjässan och i panik försökte jag tvätta håret med all världens gifter före sändning som närmade sig med s.k. stormsteg. Men inte lyckades det. Plus att håret sen fettade av sig på ansiktet också, och ansiktet måste som vi vet vara synnerligen välpudrat i tv-studion. Plus att sminket fastnade i fethåret, plus att detta eländiga tillstånd höll i sig genom veckans alla hallåturer.


Det var min berättelse om olivolja. Thanks for sharing, ja?

I kristallkulan: toxorexi

Jag har börjar känna rätt stort obehag när jag går i matbutiken, och det beror kanske närmast på att jag nyligen jobbat intensivt med Noora Shinglers bok Lingon&läppstift, som Schildts ger ut på svenska.

Fett och salt, dem känner man ju till sedan tidigare och trots sin tidigare skurkstatus har de ju visat sig vara riktiga snällisar i jämförelse med alla de gifter som livsmedelsindustrin tynger i vårt käk. Natriumglutamatlarmet är bara början, och det värsta är väl att ingen vet vad som händer med en människa som fått i sig så mycket märkliga, okända ämnen som vi.

Jag råkade kasta en blick i den dammiga kristallkula som jag har stående här i salongen. I den såg jag en ny sorts ätstörning som går ut på att inte kunna äta av skräck för att förgifta kroppen - med riktiga gifter denna gång. Jag kan själv känna en släng av den när jag går i kvartersbutiken, den ger sig till känna som en rådvillhet och motvilja mot att köpa något livsmedel alls. Allt är liksom kontaminerat.

Kanske kommer denna ätstörning sedan när den upptäckts kallas för - toxorexi?