Linna om Leif

Linna Johansson skriver mycket bra om Leif GW Persson. Om du som jag känner dig lite fascinerad av denne tillika irriterande kriminalfarbror - läs.

Välj gult och jobba på

Jag rekommenderar starkt att man målar sitt kök i gult, för då är morgonen solig även om den börjar såhär:


1. Fyraåringen vid gröten, iofs glatt: "Mamma, hur känns det att få barn som äldre?"
2. Tvååringen i ens famn spyr på en två gånger.


Men annars är det bara bra. Linna Johansson skriver dock träffande om en viss måndagskänsla, jag har återvänt till hennes blogg och läst det här flera gånger eftersom den vidriga känslan för mig hittills varit oformulerad: 

Jag har haft några bra och några dåliga dagar. De dåliga var de senaste helgdagarna då jag ville vara lite ”skön”: Ta det lugnt. Facebooka. Sova länge. Hämtmat på det. Sitta inne en dag till. Det gick åt helvete. Jag menar på riktigt. När jag vaknade upp på måndagen ville jag skrika rakt ut. Varenda en av mina demoner gjorde sej gällande då tror jag: stressen, nojorna, hypokondrin, kanske inte dödsångesten men närapå. Jag vet inte vad det är med mej. Det är som om jag alls inte fixar mitt gamla liv längre. Hela mitt system brakar ihop, jag ser inte saker för vad de är. Stress är förresten ett för milt ord – jag blir hyperstressad över minsta lilla: Fem minuter med ett tjutande billarm på gatan utanför blir till en timme och jag får lust att springa ut, klättra upp i ett träd och skrika. Oviktiga saker jag inte hittar blir plötsligt mycket avgörande att hitta. Med mera med mera. Och mitt i allt är det en och samma fråga som ringer i mej: Kommer jag att klara det här?

Fast märk väl att måndagskänslan kan infinna sig vilken annan veckodag som helst. Det enda som hjälper är att jogga på, aldrig bli för "skön", se till att saker löper.

Hej högerprosa!

Begreppet för dagen: högerprosa. Hittade det på Linna Johanssons blogg, där hon skriver mycket insiktsfullt om att vara offer. Hon skriver alltså inte att man ska "vägra vara offer" - det är det som är själva högerprosan - utan om att man är offer ibland, så är det, och att det är när hon forsat fram i livet och vägrat vara offer och maniskt gått vidare som det barkat mest åt skogen. Läs gärna själva förresten, hon uttrycker det bäst.

Jag kommer nu helt inspirerad att börja leta med argusögat efter högerprosa, språket är ju inget neutralt direkt och aj-aj vad det spelar roll vad man ger saker för namn. Vårt sätt att prata om saker har såklart enorma konsekvenser för människors liv, val och mående. Nu slår det mig att det kan vara därför jag är fascinerad av farmakologiska termer och läkarspråk. Det ligger något nyktert och rent över dem.

Och sen har jag lite obehag för språket i recept, fast det vågar jag nästan inte säga. Och handarbetstermer är rena skräcken! Sömnsmån ... brrr. [edit: sömsmån, sömsmån, sömsmån. Det ser ju ännu värre ut förresten.]

Mera om det senare tror jag. Till dess jagar vi högerprosa.

Stulen gäst: Linna J. om alfahannetjafset

Här varsågoda: lite finfint stöldgods från Linna Johanssons trevliga blogg:

Denna fixering vid Julian Assanges påstått erotiska krafter förbryllar mej. Vad är det med framförallt män och deras tvärsäkra utlåtanden kring andra mäns eventuella utstrålning? Kvinnor i drivor påstås nu ”dyrka” Assange, och därefter bli handlöst förälskade. Assange är per definition en ”alfahanne” och alla kvinnor som kommer i närheten av honom är ”groupies”. Det låter förvisso trevligt för Assange men framförallt låter det som manliga fantasier om vad det innebär att befinna sej högre upp i hierarkierna. Det är inte konstigt att man bygger storslagna visioner om hur det skulle kunna se ut bara man gick och blev lite framgångsrikare – men det är desto konstigare att använda dessa fantasier som nåt sorts försök till bevisföring i ett sexbrottsmål. Ett gemensamt yrkesmässigt samarbete blir till ”dyrkan” från hennes sida, en gemensam middag bevisar hennes intresse för honom som i det närmaste sjukligt stort. Men med de definitionerna på ett normalt, balanserat intresse och icke normalt skulle jag säga att det här landet inte rymmer en enda balanserad människa. Människor arbetar ihop, människor äter middag ihop – utan att det för nån utomstående är möjligt att dra några givna slutsatser om relationen dem emellan för det.

Detta citat tycker jag är speciellt relevant för oss som lever i Finland, landet där kreti och pleti tilldelas alfahannestämpeln. Ofta har jag tyckt mig se att de flesta kvinnor verkar ganska oimponerade av den påstådda alfahannen, så det är med glädje jag tar till mig Linna Johanssons analys.

Stävja tjattret

Jag tycker om att få veta hur andras tänkande ser ut, och nu talar jag inte om tankar som är välformulerade och formade som en fisk (som vi lärde oss i gymnasiet att en hyfsad uppsats ska se ut), utan jag menar det som Linna Johansson kallar tjattret. Drar hastigt en parallell till ett vagt minne av att Monika Fagerholm nånstans har försvarat babblet, det viktiga i det skenbart låga och irrelevanta liksom. Prata eller tala? Det är stor skillnad. Babbla, det är sen värst, så i det måste ligga något rysligt intressant.

Man är ju utlämnad åt tjattret dag och natt, sitt eget inombordstjatter, sina egna tankemönster och hangups, och det är väl först när man formulerar tjattret som det blir möjligt att behandla.

Att skriva är att stävja tjattret alltså. Övermanna det. Få kontroll över det. Och när jag tänker lite efter här är det nog just det jag är ute efter när jag läser: att komma andras tänkande - i betydelsen tjatter - på spåren.

Kan det vara så?