Idag har jag tänkt lite på flickor. Jag tänker sällan på flickor och det är nog lite konstigt för man har ju ändå varit rätt upptagen av flickvarandet i sina dar. Alltså faktiskt aktivt upptagen, det var väldigt viktigt det här med att vara flicka i motsats till pojke. Nu minns jag knappt hur det var?
Men läser Mara Lees roman Salome som har sin huvudkaraktär i folkhemsprinsessan, flickan Elsa Mo. Det är läsupplevelse att ta sig igenom som ett frågetecken, jag funderar konstant över vad som menas, vad syftet är - och jag gillar sånt när det är skickligt och medvetet gjort. Parallellspåret till Monika Fagerholms Diva, Den amerikanska flickan och Glitterscenen är just nu upptaget av Salome. Är det en kommentar eller inte? Förhåller den sig eller inte? Nå, flickor finns det i de här böckerna i vilket fall som helst.
Så i eftermiddags på sandlådskanten satt jag och glodde på två flickor här i huset. De har långa cendréhår som de kastade bakåt i en perfekt simultankoreografi medan de gungade. De njöt av detta. Den ena flickan har en mobiltelefon som kan spela nån sorts technoversion av Lambada och när flickorna gungat klart dansade de lite till låten. Jag märkte nog att de kollade på mig. Såg jag dem? Tittade jag?
Jag tänkte på Mara Lees Elsa.
Jag tänkte också på mitt eget hår i den åldern, tioårsåldern (Elsa i boken är lite äldre men så kan det vara med flickor att de kan vara i olika åldrar). Det var också cendré men tunt och flygigt. Därför hade jag det ofta kortklippt och blev ibland tagen för pojke. "Nej jag är flicka, titta, jag har hål i öronen", sa jag då alltid smådesperat. Jag kunde inte bära anorak med snören nertill som skulle knytas. Nån kunde ju tro att snöret var en snopp och hur skulle jag då förklara saken?
Det där knäppa minnet är en oväntad ingång till känslan av att vara flicka. Den var inte helt fel, den.
En urpremiär för ett sekel sedan
2 timmar sedan
jag var också en kortklippt flicka som till mitt stora förtret fick spela, inte ängel, inte Maria, men JOSEF i jultablån. grrrrrr, jag kokar ännu.
SvaraRadera(ett antal år senare hade jag lite längre hår och fick trots allt vara Maria också. puh.)
Också jag var kortklippt och misstogs för att vara pojke (och hade dessutom inga hål i öronen för att bevisa motsatsen). Främst var det yngre barn (tre-fyraåringar) som trodde att jag var pojke (när jag själv var kanske sju-åtta). Traumat!
SvaraRaderaMen det värsta: när vi flickor började få bröst på typ femman eller sexan och pojkarna fick för sig att börja tafsa, blev jag för första gången varse om vad det innebär att vara flicka. Vi fick höra att vi bara måste ha överseende med det.
Jestas, så intressant. Ibland tror jag att småflickor är det mest hjärtskärande och intressanta som finns (nu talar psykologen i mig).
SvaraRaderaSara: JOSEF. Jag förstår att du aldrig kommer att sluta koka. Var du tvungen att ha lösskägg?
SvaraRaderaKarolina: Ja, det där med när pojkarna började tafsa var ju helt vidrigt. Och ingen tog tag i det! För som flicka skulle man väl vänja sig då? Huj, nu börjar JAG koka.
Och när småungar tar fel är det nästan värst för de levererar på nåt sätt "sanningen" ...
Smilla: Jag tror att det kan vara så. Alla strategier, så tidigt.