Gick omkring här i torpagets salong denna afton och hade en klump i halsen, undrade varför, höll ju på och diskade helt i normal ordning och plockade undan och ungarna lyssnade en cd där Björn Gustafsson berättar och sjunger: Hokus pokus, Alfons Åberg!
Det var så fint bara, han läser så bra den där skådisen som kanske är mest känd för sin drängen Alfred, så känsligt och roligt och starkt läser han på skivan. Ungarna höll på med sitt i 41 minuter och 10 sekunder, jag med mitt. Alla lyssnade. (Det kan man ju också passa på och hetsa upp sig över i denna visuella tid, lyssnandets lyx, att alla gör olika saker men ändå förenas i lyssnandet, uhu, fint, det bli kollektivmeditativt eller så.)
Och Gunilla Bergström sen, kvinnan bakom Alfons Åberg, what a woman. Så många barn som blivit sedda av henne genom Alfons, så mångas verklighet hon bekräftat och gett mening.
Barnkultur när den är som bäst liksom. Det finns såna ohyggliga massor skräp för ungar, det mesta är faktiskt trist, och sen såna här guldkorn. Jag blir precis en sån där kvinna som inte har något i V.S. Naipauls salonger att skaffa. Hasar omkring med diskborsten och känner känslor. Och så skriver jag om det dessutom! Fasa.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar