"Det här ser coolt ut", tänkte jag om en bok på engelska när jag stod vid bokhyllan för att få inspiration för valet av typsnitt till en roman. Typsnittet var runt och stort och såg allmänt trevligt ut, jag till ombrytaren: "Så här liksom typ, den här känslan", och nästa dag hade jag en mall.
Otroligt nog hade ombrytaren lyckats hitta det exakt rätta typsnittet men oturligt nog var inspirationsboken på engelska och de böcker jag jobbar med är skrivna på svenska. Så i sin nya form började texten dansa och vimla omkring i en optisk villa, raderna såg ut att böja sig, det såg psykedeliskt ut. Beklagade mig för ombrytaren som sa ok, fixas, och så trollade han fram ett typsnitt som såg likadan ut men som av nån anledning inte ger den psykedeliska effekten. Att jag gillar professionella människor!
Ett av mina favoritämnen i världen är hur olika språk ser ut i tryck, hur den grafiska bilden blir helt olika beroende på språk. Finskan t ex, med sina otaliga konsonanter, ställer helt andra krav på sina typsnitt än svenskan, som har annorlunda ordbilder. Och engelskan, o engelskan med sina korta ord och sitt multinationella försprång, den är bara så snygg som satt.
En urpremiär för ett sekel sedan
4 timmar sedan
Ha, jag tycker också engelskan är snygg, liksom rundare, varmare. Svenska ser torrt ut, och finska är som långa upphackade svarta streck, lite som produktkod... men det kanske beror lite textsorten också...
SvaraRaderaSermanpå. Det har jag aldrig tänkt på.
SvaraRaderaIntressant!
SvaraRaderaKiva att jag inte är den enda som snöar in på sånt här. Sen när man lite börjar kolla vad olika typsnitt har för historia och så, då blir man helt såld. Det är så fascinerande vilken tanke det finns bakom alldagligheter som Times New Roman och Garamond.
SvaraRaderaFör övrigt anser jag att det vackra språket finska, som satt belastas av alla sina höga konsonanter (kolofonts "streckkod"!) borde få några egna typsnitt. Kanske det finns såna redan? Men har aldrig hört.