Det finns klichén om barndomen som en enda solskenssommar, men är det nån annan som också minns manchestermörkret? Man levde i manchesterbyxor och tröja under en tjock svart filt, färdades längs långa regniga mörka gator, men det var tryggt och mysigt och rätt?
Fasters manchesterbyxor i lila, mammas i brunt, pappornas mustascher. Svampplockning. Träslag. Det mörkbruna livet då pastasåsen hette pripelsås och ingen hade hört talas om bolognese.
Detta tidiga åttiotal är för mig en tydlig nostalgipunkt och dit kan jag riktigt längta. I bokbussen i förrgår hittade jag Lena Kallenbergs roman Södermorsor (Leopard förlag, 2010) som handlar om tre ensamstående kvinnor på Söder i Stockholm och tiden är just gränsen mellan sjuttio- och åttiotal. Började läsa den imorse på väg till jobbet och föll pladask för diskbänksrealismen och idealismen.
Lena Kallenberg, förresten. Hon tycks ha skrivit ungefär 40 böcker. Hur är det möjligt att hon är så okänd?
Jo, hon han skrivit mest barnböcker*.
* som Barnens Flora, Barnens Trädbok, Barnens Fågelbok, Barnens Småkrypsbok, Barnens bok om hotade djur!
Just det, den tidens känns verkligen nostalgisk! Fast vad jag minns ville jag då bara ha pastellfärgade prinsessklänningar...
SvaraRaderaJa, det ville väl jag också. Men allt ser så annorlunda ut på lite avstånd ...
SvaraRadera