En kvardröjande känsla av film

(Det här skulle ha skrivits redan i fredags men jag har - som syrran Cheniq uttrycker det - "varit otrogen mot datorn med verkliga livet":)

På morgonen hade jag en kvardröjande känsla av att ha sett en film kvällen innan, ett minne av något upplevt liksom, och så kom jag på att det ju var Lyxfällan jag sett. Till mitt försvar kan jag säga att det verkligen var ett köttigt avsnitt, ett avsnitt om Maria som på kredit köper nagellack, kläder, smycken i mängder för att det får henne att "må bra".
Kvinnan mår hur dåligt som helst förstås, det syns på hela henne, och hon är skuldsatt upp över örhängena på grund av allt krafs.
Så kommer då riddarna från Lyxfällan och får den uppenbarligen helt fiffiga Maria att sluta shoppa så stolligt och på slutet bara strålar det om Maria, som nu har ett hästjobb framför sig med att komma på grönare kvist, men som ändå är gränslöst lättad.

Jag satt förhäxad framför tv:n. Allt detta skräp ... alla dessa pengar ... borta ... alla grejer, slarvor ... ångest ... Och så katharsis!

Nu är ju Lyxfällan på många vis ett helsnuskigt program där man får sitta och förfasa sig över hur andra ställt till det för sig, men jag tycker nog att det är lite konsumtionsinformativt också. Och efter ett avsnitt känns det lite mer inspirerande att sätta sig och beta av den där högen med räkningar.

Idag är det redan måndag och då kommer det andra av två program jag följer: Svenska Hollywoodfruar. Också det blir jag riktigt förhäxad av. Det skulle vara intressant att veta varför.