Det enda som hjälper är att göra det igen

Bloggen är inte nedlagd! Nej, jag har bara varit borta från internet sedan i torsdags och gjort andra saker i en annan stad. Grävt i fabulösa fotoarkiv, till exempel. Druckit skumpa i arbetet före klockan tio på förmiddan. Så ser ju en redaktörs vardag ut.

Jag har också varit och hälsat på min mormor som är mycket dement och mycket trött. Hon äter inte själv längre, hon pratar inte för hon kan inte. Men hon kan le och hon kan klappa mig på kinden.

Det är omöjligt att veta hur mycket hon förstår av det man säger till henne och man känner sig som en idiot när man försöker hålla igång samtalet.

Man får väldigt mycket ångest av att hälsa på någon på ett demenshem. Väldig mycket ångest får man, för det är en annan rytm, en annan luft, det är stillastående, man har dåligt samvete, man tänker att ledan kanske i sig bryter ner patienterna där ytterligare. Man vet att få kommer och hälsar på, och man vet att besöken genast glöms bort i alla fall.

I alla fall på något plan glöms de bort, kanske inte på alla plan?

Jag är nu i alla fall förvissad om att det enda som hjälper mot den här typen av ångest är att gå och hälsa på oftare, igen och igen, så det blir en rutin, en vardaglig grej, man tar en frejdig, vänlig och nykter attityd och så går man. Det är så lätt att ge åtminstone nånting genom det. Hålla handen, sitta tysta och glo, mata, klappa, vattna blommor, läsa tidning, sjunga nån sång om man känner för det.

Sentimentaliteten hjälper inget, den går bort. Själv går man dit och är där en stund. Det är det minsta och det normalaste.

Gå och hälsa på.