För att inte tala om solnedgången. Minna A tycker detta är Finlands Florida. Som en affisch i ett fjortisflickrum på åttitalet ... Och en björkpark som Topelius hade gillat. Ett Florida med björkar, tillika ett västnyländskt fiskelandskap, tillika ett järnåldersscenario, tillika en fight mot en fabrik.
Men vi håller oss i syrénbersån och nu är det bråttom för grannen har tänt brasa och vid den måste man också hinna sitta.
Till sak alltså:
Kocken Michael Björklund sommarpratade i radio Vega och råkade nämna att han aldrig har gillat att läsa böcker och att han tycker böcker luktar illa. Det var ju intressant att man kan tycka så. Och logiskt, eftersom jag (som först rätt nyligen lärt mig tycka lite om matlagning) inverterat tycker att många böcker doftar nästan mer gudomligt än någonting annat. Bäst doftar de på Hangö bibliotek. Däremot - och det kommer jag på nu - brukar jag sällan snusa på de böcker som jag varit med och gjort å arbetets vägnar.
Psykosensuellt?
Vad är det som gör att biblioteksböcker doftar ännu godare än böcker i bokhandeln? Är det ändå något dolt snusk av typen hudflagor i ryggen (allt som doftar gott lär ha sin bas i odör) eller är det något förfinat som har med luftfuktighet och ålder att göra?
Och faller ni som jag för doften hos böcker?
Nu till brasan i skogen, bort från solnedgången.
Lillsyrran är materialist och tycker om nya böckers doft. Vaikka kyllä kirjaston kirjoilla on ihan kiva tuoksu. Kirppiskirjat haisee mun mielestä.
SvaraRaderaVarje bok har sin doft. Köpte just en Seneca på antikvariat som doftar cigarr (förlåt syftningsfelet boken doftar, inte antikvariatet) Jag blir rörd och varm av gamla bibbaböcker som inte bara doftar utan också känns kladdiga på plastet. Jag gilar också doften av nya böcker, fast inte mina egna, då känns de allt för oskuldsfulla...
SvaraRadera