Jag har varit en del i den här staden tidigare men inte lyckats få ihop hur stadsdelarna hänger ihop trots att jag noga studerat kartan. När man förnimmer sin omgivning genom att läsa reklamskyltar, restaurangnamn och affärsplakat hjälper kartan inte mycket, städers geografi instuderas då på ett helt annat sätt. I Stockholm åks det ju mycket tunnelbana och det är visserligen snabbt och praktiskt men underjordiskt resande gör att åtminstone jag tappar orienteringen fullständigt.
Igår kväll åkte jag buss nummer 1 genom stan för första gången, och efter den halvtimmen förstår jag åtskilligt mer av hur Stockholm är rent urbangeografiskt (eller vad det kan tänkas heta). Det var den dagens stora seger.
Treochetthalvtåringen orienterar sig uppenbarligen på samma kompetenta sätt som sin far. Han vet till exempel när han gått i cirkel - vilket jag sällan vet. Hur ser man då sitt varande i världen? Ser man det liksom uppifrån? Jag skulle gärna lära mig, men tror det är en omöjlighet.
Om tunnelbanan ännu: Mitt förhållande till tuben är för evigt skadat av den där Beckfilmen där lyset plötsligt släcks under jorden. Minns ni den? Folk står i mörkret och ropar hallå tills de får huvudena avskurna med machete. Brr. Det är ju allvarligt osunt att stå därnere och vara beroende av lamporna, tågen vrålar förbi på ett par meters avstånd, spår utan stängsel, men alla ser bara coola ut. Det är lite som med flygplan: helt sjukt, men folk ser coola ut. Har alla andra också en hårt hållen panikpotential pirrande i bakhuvudet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar