Jag har hittills klarat mig ganska bra utan att noja över sådana saker - inte ens hungriga rovfiskar har oroat mig - men nu vet jag inte riktigt. Jag är ganska bra på att suggerera mig själv. Till saken hör också att alltid - varje gång - när jag bryter vattenytan förnimmer en hastigt förbirusande känsla av skräck. Fast jag gillar ju att simma och tycker att jag är en god simmare, så skräcken går alltså genast om. Men finns där/fanns där.
Orsaken till att vi saknar historier om undervattensspöken måste väl vara att man i det avlägsna förritiden inte simmade/badade som vi gör nu. Man kunde väl oftast inte ens simma, om jag förstått saken rätt. Att simma omkring med kroppen i undervattenslandskap hörde alltså inte till vardagen och gav därför inte upphov till folklig hysteri. Så måste det väl hänga ihop? För havsytan är ju annars enormt fantasieggande med all sin starka symbolik.
Eller har nån hört någon otäck gammal skröna?
Det där med att bryta vattenytan! Varför talas det inte om det faktiskt? Inte för att jag haft behov av det heller. Men det är nåt mystiskt magiskt hemskt med att bryta igenom. Ytan. Varför just ytan? Och ytan nerifrån upp framför allt.
SvaraRaderaNog för att det är hemskt hemskt hemskt att hålla fötterna riktigt långt nere på djupet också. Där man inte bottnar. Och inte vet vad som finns under en. Men det känns mer logiskt. Suget neråt, liksom. Och kylan.
Kommer känslan ända från förlossningen? Från då vi var urtidsvattenamöbor och förvandlades till reptiler på stranden?
Nu måste detta med djupet och ytan helt tydligt undersökas närmare. Det är bara att börja skriva en ungdomsbok i ämnet, Lotta! Och då snackar jag alltså inte djupen och ytan i överförd mening.
SvaraRaderaJo. Ungdomsbok. Tankarna på undervattnet mal. Har några bilder, stämningar som återkommer. Maria Gripe: ...och de vita skuggorna i stora skogen. Inte bara de avsnitt där det de facto handlar om vatten. Utan även om spegelsalarna. Måste klart läsa om den strax. Sen Glitterscenen. Får inte fingret på vad och varför. Fast de ju nog simmar på i den. Men vet inte om det är just där det känns mest. Och sen Malströmmen. Tv-serien från 80-talet. Inget simmande, men vatten. Tavlor. Ögon som ser.
SvaraRaderaTystnaden, Anna. Det är tystnaden. Tystnaden under vattnet.
Eller snarare. Den falska tystnaden under vattnet. För ovanför kan vad som helst hända. Vem som helst kan se. Dig. Utan att du har en aning. Du tror du är säker i den ljudlösa tillvaro. Men detta bryts vid vattenytan. Och de facto. När du väl hör. Vill du höra. Det får inte vara tyst ovanför ytan. Då är något fel. Då är det nån som ser. Avvaktar.
SvaraRaderaSom i speglar. Vissa speglar kan ignoreras. Andra kräver ett slutet öga då man passerar. Vissa till och med dagtid.
SvaraRaderaMen orsaken är annan även om känslan är den samma. I speglar är det flydda tider, mänskor som söker kontakt. Eller bara avvaktar, kollar. (De är de värsta. De som söker kontakt har ändå en mission. Kollarna är de man inte vill ha bakom ryggen) Därav antagligen kopplingen till spöken.
Ännu om avsaknaden av undervattensspöken. Verkligen konstigt. Faktiskt. Bara Näcken. Och Strömmen. Men Strömmen är ett reellt hot. Inget spöke.
SvaraRaderaDäremot finns skrönor och historier om folk under isen:
"När hon så ser en ung kvinna flyta förbi under isen på dammen blir hon osäker på vad hon sett. Är det ett minnesfragment, ett spöke eller bara månljusets reflexer?"
Kusligt bra Lotta ---!
SvaraRaderaSkrönor om folk under isen har jag också hört, och de finns väl företrädda i litteraturen på olika ställen. Vill t ex minnas att P O Enquist började skriva sin superbok Nedstörtad ängel ur en bild av en pojkes ansikte under isen. Eller om det var en pojke som såg ett ansikte under isen.
Nå man måste väl läsa Den drunknade av Therese Bohman som det stod om i dagens Västis. Kanske man får lite mer kött på benen.
SvaraRaderaEn annan association till temat är the Log Lady i Twin Peaks. Ögonen, tystnaden. Ugglorna. En ugglas flykt är ju lite som simtag. Långsamma, sega sparkar.
Log Lady hade jag ju glömt! Hon var ju super. Sen kan jag meddela att Sharp Objects som jag läser nu (kolla senaste inlägget, där finns en länk till deklaration) inte är helt dålig i det här avseendet heller. Mega-hu.
SvaraRadera