Krystpresent? Krystsexiga rösten?

Nya Mama måste ju kommenteras. För mig balanserar tidningen alltid mellan glossig härlighet och kylig debilitet. Nummer 8/2010 funkar inte så bra tycker jag, men jag har i alla fall lärt mig ett nytt begrepp, nämligen "krystpresent". En krystpresent ska kvinnan få när hon fött barn.

Är det bara jag som tycker det låter lite äckligt med krystpresent?

"Å vilket vackert halssmycke!"

"Tack. Jag fick det i krystpresent."

Och vad ska den snittade kvinnan få? (Allt måste alltid vara rättvist.)

Så vill jag meddela att också jag läser Patti Smiths självbiografi Just Kids (fina Hangö bibliotek fixade fram den åt mig i exakt rättan tid). I juni när jag pendlade från fritidsboendet till jobbet i Helsingfors lyssnade jag hela tiden på Smiths platta Horses i bilen och då slog det mig att jag tycker så mycket om Patti Smiths röst för att den är hennes riktiga. Sedan dess har jag kollat min tes på en massa sjungande kvinnor jag hört och håller fast vid mitt intryck: Få kvinnor sjunger med sin riktiga röst. Istället blir det ofta nån sorts krystsexig babydoll-, Björk- eller Kalle Anka-imitation.

Ni som sjunger: ta riktiga rösten. Det är den vi vill höra. Den är bäst.