Den blå ikeapåsen. Intryckens relevans.

I sin bok Inte utan min mamma skriver Pia Ingström att en kämpig sak med att vara nybliven förstabarnsmamma är att inte ha ett språk för sina upplevelser. Eller, att så var det för henne. Så var det för mig också. Hur pretentiöst det än låter var jag vilse i (det berömda) språket. Och är man vilse i språket eller har fel språk får man inte styr på sina upplevelser, så är det verkligen. Kanske är det lite som att vara halvblind eller smådöv. Man förnimmer, men inte så mycket mer än det. Ett kaos tar form.

Jag har i någon vecka låtit mig förföljas av detta lilla stycke i Mäktig Tussilago av Maja Lundgren:

"Viktoria ingrep.

– Men Gabriella, tror du inte att du projicerade? Vilka oerhörda anspråk på att dina intryck har något slags relevans ..."

Vilka oerhörda anspråk på att dina intryck har något slags relevans. Vilken läbbig replik! Jag skulle bli helt knäckt om jag var Gabriella. Jag skulle - som finlandssvensken säger - ta ordentligt på näsan.

När jag just fått mitt första barn gick jag som en Pia Ingström runt med tappat grepp tills jag råkade se ett avsnitt ur den svenska serien Tusenbröder där en sån där stor blå ikeapåse förekom som behållare för tvätt. Jag minns att jag stirrade på den där ikeapåsen i rutan och tänkte: åhå - en ikeapåse på tv - med tvätt i - såna har vi också - med tvätt i.

Där fick jag tag och där började språket så småningom sippra. Upplevelserna lät sig långsamt behandlas och ordnas. Det fanns alltså ikeapåsar i andra hem. Det fanns alltså folk som hade fått barn förr. Det var alltså normalt.

Hur pretentiöst det än låter lärde den där ikepåsen mig något om fiktionen, om konsten, och framför allt något om alla tillstånds sköna oexklusivitet.

På tal om att ta sina intryck på allvar, liksom. Rekommenderas faktiskt.