I Joannes ateljé. Plasthjärtan, äggskal.

Jag hade äran att bli inbjuden till Joannes ateljé. Istället för att äta lunch smet jag iväg dit.

Joanne satt i den vita soffan i det ljusa lilla rummet, själv stod jag och vägde lite på tröskeln och tittade på de första konstverken som hängde i dörröppningen: naturalistiska hjärtan i plast fyllda med fjädrar, fjärilsvingar, honung, mossa. Jag har aldrig tidigare varit i en konstnärs ateljé tillsammans med konstnären. Stämningen var oväntat intensiv, som om någonting vibrerade. Jag visste inte hur jag skulle ha händerna. Vi var båda barfota.

Jag tog några steg in i rummet."Försiktigt!", sa Joanne och pekade. På golvet låg ett plasthjärta stort som en mindre matta - med äggskal i: de flesta hela, några krossade. Det var lite som det där experimentet med knappen som ger fejkade elektriska stötar - där man kollar om folk trycker även om de har blivit itutade att ett tryck ger personen på andra sidan glasrutan en elchock - men på en helt annan, självklart mycket mer delikat nivå. Joanne ville inte att fler äggskal skulle krossas men sa att jag gärna fick stiga där skalen redan var sönder. Jag steg på hjärtat och det krasade oemotståndligt.

I det stora fönstret hängde en samling enorma plasthjärtan, på väggen hade Joanne nålat upp ett hjärta av röda tygblommor och gröna tygblad, på arbetsbordet låg ett fjäderhjärta under arbete. En rulle röd tråd stod intill med nålen prydligt instucken. Ovanför arbetsbordet fanns ett verk som gav mig en klump i halsen. Det var inte ett hjärta.

Delikat alltså. Rått. Rått och vackert.

Hela tiden medan jag rörde mig i ateljén betraktade Joanne mig noga. Hennes arbete är inte slutfört än och hon är fortfarande långt inne i processen. Jag tänker på det jag känner till, på texter: hur sköra de kan vara och hur det kan kännas för författaren att låta någon läsa medan texten fortfarande inte är klar. Allt som sägs är då av vikt, så det kan vara bra att det inte blir så mycket sagt. Jag tänker också på koderna: hur jag, ovan vid konstvärlden, saknade de rent fysiska koderna men också diskursen. Först där på ateljégolvet insåg jag intimiteten: jag stod mitt i Joannes text.

Jag satte mig i soffan.

Joanne ställde mig några frågor som jag försökte svara på. Det var förlösande.

Efteråt var jag utmattad, euforisk och sugen på champagne. Jag gick tillbaka till jobbet.

I oktober åker samlingen ut ur Joannes ateljé och in på galleriet Kalhama&Piippo i centrum av Helsingfors. Se den! Jag tror den passar alla med textuella faiblesser alldeles speciellt bra - ni kommer att förstå varför.