Nu vädrar vi! (ett försök)

Det är unket härinne. Det går inte att tänka, det sitter något i vägen.

Dra gardinerna åt sidorna!

Nu öppnar vi fönstren i finsalongen och dricker ett glas kallt kranvatten.

Vi vädrar. Vi renar systemet:

Så kronprinsessan Victoria alltså, hon gifte sig och det var stor fest. Okej för mig.

Men hjälp vilket pådrag, hjälp vilken huvudlös kanalisering av resurser, hjälp vilken fullständigt förvirrad nyhetsprioritering, vilken diademjournalistik i de seriösaste av medier ...

Som jag ser det handlar hela kungahuset om en markering: "Vi hör hit. Ni hör inte hit och ni kommer aldrig att kunna vara här eftersom ni har fel gener." Det är en markering som finansieras med skattemedel. Så för mig står det oförsvarliga pengaslöseriet på bröllopet i direkt förhållande till barnet vars terapi avbryts på grund av att det inte finns ekonomiska resurser. Jag har ingenting emot stora fester och tycker att också prinsessor kan få gifta sig flott, men har svårt att se elegansen och kärleksfaktorn i ett sådant här på alla nivåer moraliskt oförsvarbart slöseri.

Det var väl egentligen Jas-planen som var droppen. Bröllopet kallades "grönt", det skulle på något sätt vara ekologiskt. Svisch flög planen över Stockholm. Hejdå ekologiska tankerudiment! Annars hade jag tänkt att det där med ekologiskt bröllop var ett helt fint initiativ. Det minsta man kan begära av kronprinsessparet är väl ändå att de utnyttjar tillfället till någon form av attitydjustering? Någonting ska det väl gå att komma på? Om nu kungahusets funktion främst ska vara symbolisk?

Men nä, inget. Det lär vara så att kungafamiljen inte får ha offentliga åsikter eller ta ställning. Problemet är bara att de tar ställning genom att låta bli att ta sitt symboluppdrag på allvar. Som i exemplet med Jas-planen: ekononchalans är okej, säger kungafamiljen.

Och folket hurrar och gråter. Bakelser, bakelser åt folket.

Alltså jag blir helt färdig av irritation när jag tänker på det här. Jag stänger fönstren igen och går och drar en filt över huvudet.

Läs istället Lena Anderssons utmärkta kolumn i DN. Den publicerades förresten på själva bröllopsdagen. Anständigt av DN!