Vi anländer om en stund till Dragsvik

Igår kväll sände FST Matts Dumells dokumentär om fånglägret i Dragsvik, där finländare spärrade in finländare efter inbördeskriget 1918. "Vita" vaktade "röda". Sjuttioåriga män, femtonåriga pojkar. Bröder, pappor, morfäder, tjugofem centimeter skit på golven. Högst en liten skopa vatten om dagen, en sillbit på förmiddagen, maten saltades generöst - också en form av tortyr eftersom fångarna knappt fick något vatten alls. Stranden avspärrad med taggtråd, ingen möjlighet att tvätta sig. Pistolmynningar. Avrättningar apropå.

I något skede blev det i och för sig förbjudet att misshandla fångar utan anledning.

Bara fyra kilometer därifrån: ett Ekenäs. Det måste väl ha luktat av liken i Dragsvik? Vad trodde och tänkte Ekenäsborna?

Västnyländska fångar transporterades till Sveaborg eftersom de med hjälp av lokalkännedom, vänner och bekanta skulle ha haft en chans att klara ett rymningsförsök. Min farfarsfar skickades till Sveaborg och dog där sex dagar innan han skulle frigivas. En man i Dragsvik skulle släppas fri, men det gitte man inte tala om för honom så han försökte rymma och sköts till döds utan frågor.

Tiotusen röda var fångna i Dragsvik och svältdöden där saknar motstycke i finsk historia. Ändå talas det inte mycket om det, för det är fortfarande ett trauma. För fem år sedan slog Sture Lindholms bok Röd galenskap - Vit terror ner som en granat, nu kom Dumells dokumentär. Boken och filmen är utmärkt underlag för kaffediskussioner i de finlandssvenska syrénbersåerna.

Prata, fråga, tänka. I det här prunkande västnyländska landskapet när sommaren är som vackrast. Just såhär såg det ut. Rälsbussen har lämnat Karis. "Vi anländer om en stund till Dragsvik."