Fosterfamiljer. Ännu en åsikt.

Hbl skriver idag om Micaela Röman och hennes man Olli-Pekka som blivit fosterföräldrar, och trots att vinklingen är negativ - lagstiftningen stöder inte fosterföräldrar, de har bl a inte rätt att vara föräldralediga, vilket ju är helorättvist och snarast borde ändras på - blir jag glad av artikeln. Själva storyn liksom. Bara det här:

En ombyggd före detta mentalvårdsanstalt i Nickby, en
omhändertagen pojke och två barnlösa. Tillsammans bildade de ett hem. Ett tryggt hem för ett barn som annars hade placerats på en annan anstalt. Ettåringen traskar nyfiket mellan mamma och leksakslådan.

Jag blir tårögd, men vidare till sak: att man som fosterförälder ska vara föräldraparia. Micaela berättar i artikeln om hur FPA-systemet blir helt ställt inför ett barn som är omhändertaget och alltså har två föräldrapar. Jag hade ingen aning om att fosterfamiljer behandlas så sunkigt av staten, är det inte obegripligt att det är så? Om det finns en massa barn som råkat födas till familjer som har så stora problem att de inte kan erbjuda en vettig tillvaro för barnen, varför kan inte nån annan få göra det med statens goda minne? Inför jul läste jag att det bara i Helsingforsregionen finns 8000 omhändertagna barn, och då är det långtifrån alla som skulle behöva omhändertas som verkligen blir hjälpta.

Så vet man alltså vad man tycker i ännu en fråga.