Eftersom jag - och min man som pappa för den delen, och barnen som föddes också - har fått ett otroligt fint bemötande på en rådgivning just i Helsingfors, blev jag ganska upprörd när jag läste Fléns text. Jag tänkte på vår egen hälsovårdare och på de av hennes kollegor som också är lugna, snälla, professionella, tar sig tid, engagerar sig, tar reda på, finns till för en, alltid ringer upp samma dag om de inte kunnat ta ens samtal, alltid är ens vän och på ens sida. Jag vill inte att vår hälsovårdare och andra som är som hon ska få denna slev med skit över sig. De gör ett viktigt jobb och de gör det bra, jag ville skriva en insändare till Hbl och justera Fléns uppfattning.
Men så kom jag på att jag tycker hjärtligt illa om när nån dissar en annans katt på bordet. Det vill säga: det Flén skriver om är säkert ett problem, kanske är det särskilt stort i Helsingfors, jag vet inte. Min familj kanske bara haft en sagolik tur? Jag menar, som på möten på jobbet: nån säger att detta är ett problem och så säger nån annan att nää vadå, detta är inget problem för mig personligen, och så rinner hela saken ut i sanden och den som påtalat problemet får stå med gnällspikshatten. Bättre då vara tyst en liten stund och låta de engagerade parterna diskutera och sedan tala. Tänkte jag.
Fast jag gillar ändå inte att vår hälsovårdare kanske läst sin Husis idag och fått sitt arbete svartmålat. Och för övrigt tror jag att det också i mindre städer finns bättre och sämre rådgivning.
*Här i Finland sköts rådgivningen av hälsovårdare, inte av barnmorskor som i Sverige.
Jag har funderat hemskt mycket på den där bilden av (stor)städer som omänskliga ställen att bo på. I dagens Hbl finns en artikel om en doktorsavhandling om cancerberättelser. Där stod det att speciellt i städerna drar sig vänner och bekanta undan vid cancerbesked och då blir man väldigt ensam med sin sjukdom. Och jag undrar: stämmer detta verkligen? Det är säkert ett problem för vissa, men kan det tänkas vara så att de skulle ha samma problem om de bodde i småstad/på landet? Beror det här problemet faktiskt på att de bor i en stad? Eller är det så, som du själv resonerar ovan, att jag och min omgivning har sån ohygglig tur att vi har människor runt oss om på riktigt bryr sig om oss, i vått och torrt, trots att vi bor i hemska, omänskliga Helsingfors?
SvaraRadera(... eller är det här ännu ett tecken på att det alltid är okej att spy galla över stadsliv och stadsboende?)
Intressanta frågor, aniara. Det är så lätt att författa til klyschan om den vänliga, trygga småstaden och den anonyma, fasliga storstaden, men den är ju inte alls sann. Man kan kanske också se det som så att i en liten stad är man hänvisad till det gäng som råkar bo i ens närhet - t ex läkare och lärare - medan man i större städer har större möjligheter att välja "sina människor"?
SvaraRaderaAlltså enligt logiken att om man "väljer" sina människor så är de också "bättre" eftersom man inte begränsas av ett smalt utbud (karikerat sagt)? Det tror jag att mycket väl kan stämma men det motsäger ju tanken om att relationer är ytligare i städerna.
SvaraRaderaJust det! Låtom oss testa hur väl den tesen fungerar!
SvaraRadera