Ge mig nån kvinnlig tänkare

Vet ni känslan av att röra sig på fel platser mentalt, läsa fel grejer, titta på fel grejer? Man tar slappt del av saker som man varken behöver eller mår bra av. Jag talar inte om något dramatiskt nu, jag menar inte "fel grejer" som i våldsporr, jag talar om att inte få tag i det som man vet att man behöver rent själs- och intellekthygieniskt. Man snöar in på fel saker och tänker onödiga slapptankar. Man tappar sugen och inspirationen. Tanken blir platt, man blir trött, man irriterar upp sig på småsaker. Man är ur form, helt enkelt.

Själv riskerar jag glida in i det där nu, men eftersom det hänt förr vet jag hur jag borde göra för att undvika fällan. Svaret är helt pretentiöst och dubiöst: ge mig en kvinnlig tänkare.
Det kan vara Liv Strömquist (ja, jag tycker Liv S är just en tänkare), men det kunde också vara Mara Lee, som utkommer med sin tredje bok, romanen Salome.
Salome skulle jag behöva nu.

Mara Lee var min lärare på Biskops-Arnö i tiden, och ingen har ett öga för text som hon. I sitt eget skrivande verkar hon oförutsägbar. Hon debuterade med prosalyriska berättelsen Kom om förintelsen av en lekamen på en strand (cd med uppläsning fanns också, den var psykande). Sedan kom Ladies, som fick många av Lees anhängare att undra vad hon skrev sån lättviktarprosa plötsligt, och nu kommer hon då med Salome, som ska handla om en flickas åttitalsuppväxt i Skåne. Det ska vara en äldre kille med, och vänskap, sexualitet, och jag associerar genast till den fagerholmska divan - men antar att det här är någonting alldeles annorlunda. (Eller tänk - flås, flås - om det är en kommentar till Diva, funderar jag plötsligt - och väcks ur dvalan!)

Hur som helst, en kvinnlig, saklig, analytisk tänkare tack.

Och ja - helt politiskt inkorrekt efterlyser jag just en kvinna. Det är det där med den kvinnliga erfarenheten, språket, positionen, etc, etc. Kommer inte ifrån det. Män är också bra alltså. Men ibland behöver man den där kvinnan. Medge.