Den stora debatten bland finnarna rör tvångssvenskan. De flesta finnar vill tyvärr inte lära sig svenska, något som konflikträdda finlandssvenskar har svårt att ta. Man vill ju vara älskad!
Språktidningen utkommer i Sverige, så det är svenskarna som är den primära publiken. Vi i Finland som följt debatten på nära håll kanske inte mangrant skulle uttrycka saken som Höckerstedt, så slängigt och obekymrat? För inte är det väl bara konflikträdsla när man vill existera på sitt modersmål i sitt land? Och inte är det väl behagsjuka att många av oss tycker debatten om den obligatoriska svenskan är mer än en pipa snus?
Jag tycker själv det är svårt att ha en klar åsikt i frågan om svenskan i finska skolor, men min poäng här är intrycket jag fick när jag läste Höckerstedts artikel: att han skrev för en bortapublik och därför tillät sig denna ovarsamma slängighet om konflikträdsla och vilja att vara omtyckt. Det är egentligen lite samma sak som att jag utgår från att Leif Höckerstedt inte kommer att läsa det här och därför vågar vara lite snabbfingrad.
Men Höckerstedt avslutar i alla fall med något som ganska många finlandssvenskar känner igen sig i:
Men på något sätt vill man bli helt accepterad i Sverige, med skumvin och allt. Accepterad som svensk, närmare bestämt finlandssvensk.
Jag önskar hela debatten kunde nollas och börjas om från början, denna gång utan ordet tvångs- inblandat. Nu är det ju förlorat ren så fort man nämner det där nyss nämnda ordet.
SvaraRaderaInstämmer. Såg förresten att Suomen kuvalehti -som ju gjorde bort sig med sin "Suomenruotsalaisilla on liikaa valtaa"-parad i höstas - hade en ordlista med nya ord från 2010 och där fanns ett helt snällt ord för *svenskan med. Men nu minns jag inte vad det var. Ska kolla upp.
SvaraRaderaHyötyruotsi var det!
SvaraRaderasuper! den ska vi (jag) börja spridan nu.
SvaraRadera