Nöjer mig med Berg

Det var det här med boken som Anna Wahlgrens dotter skrivit under pseudonymen Felicia Feldt. När jag läste första artikeln om boken, som helt Cornelisinspirerat heter Felicia försvann, blev jag ganska svårt irriterad utan att riktigt förstå exakt varför.
Det är då tur att man har Aase Berg, som i sin recension i Expressen skriver bland annat såhär:

Felicia Feldt blandar ihop sin mammas teori med praktik och kräver perfektion av en ofullkomlig morsa, samtidigt som hon misslyckas med det allra viktigaste: att förmedla begriplig förövarpsykologi.

Hon fortsätter:

Utan Wahlgrens varumärke är mamman i Feldts bok ett ogripbart spöke i avsaknad av egen psykologi. Storyn är alltså delvis oskriven och utspelar sig i negativ samklang med Anna Wahlgren som offentlig person. [...] Om Feldt hade skippat dissandet av Wahlgren och skrivit en anonym historia om en charmig men alkislynnig mamma med offentlig duktighetsetikett, hade den här boken kunnat hjälpa människor på riktigt i stället för att spä på medie­cirkusens sadistiska sensationslystnad.

Jag utökar således min tvivelaktiga referensserie "ha-åsikter-om-böcker-som-man-ej-läst" med Felicia försvann och nöjer mig med Aase Bergs recension.