Vid lunchen läser jag Malin Ullgrens debattartikel i DN, hon skriver om våldtäkt som en självklar del av underhållningsvåldet. "Underhållningsvåld" förresten, avskyr termen, men ändå. Bra text. Ullgren har sett David Finchers amerikanska Millenniumfilm, upprörts av våldtäkten på Lisbeth Salander, hon har sett Luc Bessons Jeanne d' Arc:
Det är en halvt artikulerad känsla av att något inte stämmer, som har smugit sig på de senaste åren, och som nu ofta dyker upp när jag ser en våldtäktsscen på film eller tv. Att jag inte blir kvitt tanken: Och det här har du tänkt ut, din perverse fan, riktad till författare eller regissör.
Och hon argumenterar:
Våldtäkten har funnits i berättelser och dramer i årtusenden innan övergrepp uppmärksammades av kvinnorörelsen och släppte fram kvinnors egna berättelser. Därför kan man lugnt påstå att den fiktiva våldtäktsskildringen långtifrån alltid har haft som syfte att vara en politisk blåslampa eller ett erkännande av kvinnliga livsvillkor. Den är en självklar del av underhållningsvåldet.
Det är skillnad på den privat-politiska skildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelse om patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.
Jag uppskattar att Malin Ullgren identifierar skillanden mellan "en berättelse om" och "en berättelse ur". I verkliga livet kan det vara svårt att se skillnaden, men i fiktionen ska det gå att se en avsändare. Det kan till och med vara ganska enkelt.
O ja, TACK för detta!
SvaraRadera