Det yttre ögat: variation på ett tema

Två av recensionerna av Merete Mazzarellas nya bok Det enda som egentligen händer oss uppehåller sig en stund vid fördomar om - hurra! - finlandssvenskar.
I Expressen skriver Nina Lekander så här:

"För egen del minns jag Finland och Åland och kulturfolk på 90-talet som lätt efterblivna: antifeministiska, reaktionära och redan på morgonen öldrickande halvrassar och homofober - utom förstås Mazzarella, Märta Tikkanen, Claes Andersson och rätt många till."

Lätt efterblivna? Återställarpimplande homofober? Intressant! Och som finlandssvensk kvinna kan man ju dessutom finns stort nöje i att begrunda Aase Bergs tänk i Sydsvenskan:

"Och faktum är att det är en annan fördom som till slut leder mig in i stor respekt för Mazzarella, nämligen min hemsnickrade bild av finlandssvenska kvinnor (de finlandssvenska männen är en helt annan historia):

Jag har alltid uppfattat denna specifika grupp som ytterst fascinerande, eftersom majoriteten jag mött har visat en säregen kombination av skarp intelligens och planlös förvirring."

Alltså, blir ju helt upplivad av det här. Kanske inte av homofobin, efterblivenheten, antifeminismen och förvirringen, utan av att finlandssvenskar som nånsorts associerad grupp blivit sedda av personer som Aase Berg och Nina Lekander och beskrivna i ordalag som skiljer sig från det dagliga sannfinländartugget här hemma.

Nöjer mig med Berg

Det var det här med boken som Anna Wahlgrens dotter skrivit under pseudonymen Felicia Feldt. När jag läste första artikeln om boken, som helt Cornelisinspirerat heter Felicia försvann, blev jag ganska svårt irriterad utan att riktigt förstå exakt varför.
Det är då tur att man har Aase Berg, som i sin recension i Expressen skriver bland annat såhär:

Felicia Feldt blandar ihop sin mammas teori med praktik och kräver perfektion av en ofullkomlig morsa, samtidigt som hon misslyckas med det allra viktigaste: att förmedla begriplig förövarpsykologi.

Hon fortsätter:

Utan Wahlgrens varumärke är mamman i Feldts bok ett ogripbart spöke i avsaknad av egen psykologi. Storyn är alltså delvis oskriven och utspelar sig i negativ samklang med Anna Wahlgren som offentlig person. [...] Om Feldt hade skippat dissandet av Wahlgren och skrivit en anonym historia om en charmig men alkislynnig mamma med offentlig duktighetsetikett, hade den här boken kunnat hjälpa människor på riktigt i stället för att spä på medie­cirkusens sadistiska sensationslystnad.

Jag utökar således min tvivelaktiga referensserie "ha-åsikter-om-böcker-som-man-ej-läst" med Felicia försvann och nöjer mig med Aase Bergs recension.

Poängen med att hitta på

Det händer att jag lyxar till det genom att ta problem för att fiktionen - och kanske speciellt det som kallas berättelsen - är problematisk. Som läsare har jag egentligen aldrig haft lätt för att bli förförd av själva berättelsen i en roman, jag har snarare tyckt om språket eller tonen eller ämnet eller något som är svårt att definiera. Tolkien, Rowling - nä. Åtskilliga gånger försökte jag som barn låta mig svepas med in i Narnia där min bästa vän Karin trivdes, men det var bara inte min grej. Inte ens Maria Gripe funkade riktigt.

Vad läste jag då? Gärna hästböcker eller de roliga Jollyböckerna (Kitty var jag helt ointresserad av). I lägre tonåren med fördel berättelser om ungdomar på glid. (Jag var själv moralens väktare och blev en gång av med en brevvän efter att ha läxat upp henne på ljusblått brevpapper för att hon "smakat lite". Jag tyckte jag hade gjort rätt men hon slutade skriva till mig.)

Fortfarande är det sällan berättelsen som driver min läsning vidare, och jag antar att det är därför jag ofta börjar fundera kring det här. Ganska snart snöar jag då in på det som ibland lite slentrianmässigt upprepades på den annars mycket fina skrivarutbildningen på Biskops-Arnö: att skrivandet är en undersökning. Jag har nämligen aldrig förstått på vilket sätt skrivandet är en undersökning - vadå undersökning? En undersökning av vadå? Av ... ens egna intryck?

Och vad är förresten poängen med att hitta på en massa berättelser bara för sakens skull? tänker jag surt vidare, kanske i irritation över ännu en baksidestext som påstår att en sakprosabok är "en berättelse om sömnad/mynt/gummistöveln". Det har ju liksom gått lite inflation i begreppet berättelse överhuvudtaget.

I min anteckningsbok finns nu två citat jag kan ty mig till när jag har berättelsekris. Det första är av Monika Fagerholm (DN Bok september 2009):

"En roman är en vision. För mig är det främmande att en romanförfattare kallar sig berättare. Romanen är en problematisering av en berättelse, den är något mer än berättelsen."

Det andra citatet är från söndagens Hbl där den mycket intressanta essän Fångad i dagen av Aase Berg ingick:

"Fiktionen har fortfarande det minne i behåll som dagboksjaget håller på att konsumera sönder. Om själen finns, så bor den i fiktionen."

Jag blir lite tillfreds av dessa två citat. De vidgar och lugnar. De visar på kanske två poänger: poängen med att "hitta på", och poängen med att med sitt läsande leta.