Stävja tjattret

Jag tycker om att få veta hur andras tänkande ser ut, och nu talar jag inte om tankar som är välformulerade och formade som en fisk (som vi lärde oss i gymnasiet att en hyfsad uppsats ska se ut), utan jag menar det som Linna Johansson kallar tjattret. Drar hastigt en parallell till ett vagt minne av att Monika Fagerholm nånstans har försvarat babblet, det viktiga i det skenbart låga och irrelevanta liksom. Prata eller tala? Det är stor skillnad. Babbla, det är sen värst, så i det måste ligga något rysligt intressant.

Man är ju utlämnad åt tjattret dag och natt, sitt eget inombordstjatter, sina egna tankemönster och hangups, och det är väl först när man formulerar tjattret som det blir möjligt att behandla.

Att skriva är att stävja tjattret alltså. Övermanna det. Få kontroll över det. Och när jag tänker lite efter här är det nog just det jag är ute efter när jag läser: att komma andras tänkande - i betydelsen tjatter - på spåren.

Kan det vara så?

Poängen med att hitta på

Det händer att jag lyxar till det genom att ta problem för att fiktionen - och kanske speciellt det som kallas berättelsen - är problematisk. Som läsare har jag egentligen aldrig haft lätt för att bli förförd av själva berättelsen i en roman, jag har snarare tyckt om språket eller tonen eller ämnet eller något som är svårt att definiera. Tolkien, Rowling - nä. Åtskilliga gånger försökte jag som barn låta mig svepas med in i Narnia där min bästa vän Karin trivdes, men det var bara inte min grej. Inte ens Maria Gripe funkade riktigt.

Vad läste jag då? Gärna hästböcker eller de roliga Jollyböckerna (Kitty var jag helt ointresserad av). I lägre tonåren med fördel berättelser om ungdomar på glid. (Jag var själv moralens väktare och blev en gång av med en brevvän efter att ha läxat upp henne på ljusblått brevpapper för att hon "smakat lite". Jag tyckte jag hade gjort rätt men hon slutade skriva till mig.)

Fortfarande är det sällan berättelsen som driver min läsning vidare, och jag antar att det är därför jag ofta börjar fundera kring det här. Ganska snart snöar jag då in på det som ibland lite slentrianmässigt upprepades på den annars mycket fina skrivarutbildningen på Biskops-Arnö: att skrivandet är en undersökning. Jag har nämligen aldrig förstått på vilket sätt skrivandet är en undersökning - vadå undersökning? En undersökning av vadå? Av ... ens egna intryck?

Och vad är förresten poängen med att hitta på en massa berättelser bara för sakens skull? tänker jag surt vidare, kanske i irritation över ännu en baksidestext som påstår att en sakprosabok är "en berättelse om sömnad/mynt/gummistöveln". Det har ju liksom gått lite inflation i begreppet berättelse överhuvudtaget.

I min anteckningsbok finns nu två citat jag kan ty mig till när jag har berättelsekris. Det första är av Monika Fagerholm (DN Bok september 2009):

"En roman är en vision. För mig är det främmande att en romanförfattare kallar sig berättare. Romanen är en problematisering av en berättelse, den är något mer än berättelsen."

Det andra citatet är från söndagens Hbl där den mycket intressanta essän Fångad i dagen av Aase Berg ingick:

"Fiktionen har fortfarande det minne i behåll som dagboksjaget håller på att konsumera sönder. Om själen finns, så bor den i fiktionen."

Jag blir lite tillfreds av dessa två citat. De vidgar och lugnar. De visar på kanske två poänger: poängen med att "hitta på", och poängen med att med sitt läsande leta.

Sen tar vi hela USA

Det är så otroligt häftigt att Oprah Winfrey rekommenderar The American Girl av Monika Fagerholm. Oprahs boktidning lär ha 2,5 miljoner läsare, det går ju inte att förstå riktigt? Men det går att tycka att det är sjukt bra. Det går att tycka att det inte är mer än rätt att Den amerikanska flickan tar USA med storm, så bra är den boken.

Jag blir stolt. Glad. Inspirerad. Och det hoppas jag alla finlandssvenska författare blir också, eller varför inte alla finlandssvenskar helt enkelt, för det här bevisar att allt - ALLT - är möjligt. Bra kan vara bra på riktigt trots att det är finlandssvenskt.

Sen är jag också ganska sugen på att läsa The American Girl och se vad som händer med Trakten och språket i Katarina Tuckers översättning.

Monika, hurra! Hyllning och rosor!