Lynchblicken

Plötsligt är den där - Lynchblicken. En blick präglad av David Lynch estetik och berättande, alltså. Det kan vara något med ljuset eller föremålen eller landskapet. Det kan vara något annat också. Ett ljud? Kan det vara ett ljud?

Jag tycker mycket om min Lynchblick, och jag vet att den finns hos andra i min generation, hos många författare och ickeförfattare. Rätta mig om jag har fel - men kanske främst hos kvinnliga sådana som föll för Twin Peaks i tidernas morgon och som är traumatiserade av Bob bakom soffan och sirret från lamporna i senare filmer av Lynch?

I helgen körde jag a) till Hangö, b) längs ett nattligt Hangö udd och c) tillbaka till Helsingfors.

Kort rapport över Lynchblickens inverkan vid dessa tillfällen (med ett inslag av Monika Fagerholm, som tycks falla oss Lynchkvinnor i smaken):

a) Raseborgsskylten. Landskapet får en annat ljus över sig. Vid Karis släpper de inre spänningarna, kvinnan vid ratten, vid Lappviksskylten blir skogen monoton och solen successivt starkare. Skyttegravarna. Sommarstaden, mossa. "Vet att jag ska slåss i solsken." Mot händelserna, en trakt så god som någon. Sandiga jord.

b) Mitt i natten från sovande småstad genom industriområde, ingen mötande trafik, ljuskäglorna från min bil, reflexer, fingervantarna mot ratten, rak väg, dåsig blick, i skogen djur. "A brutal fucking murder." (För övrigt den kusligaste repliken i filmhistorien om ni frågar mig.)

c) Också mörkt, kväll, men nu helt vanlig stressad returtrafik, i huvudet praktiska arrangemang och trafikfokus. Lynchkänslan frånvarande.