I-landskärringen och sommarsorgen

Körde genom det frodiga nyländska landskapet sent igår kväll för att landa i sanden på Hangöudd (Lynchlandskapet, Florida, Koverharnejden).
Borde ha varit euforisk men kände istället sorg - inte melankoli, det var sorg. Såhär ungefär:
Världen brinner/världen är grön.
I-landskärringen kör i sin bil.
I-landskärringen är trött och gnällig, skördar ändå tack vare fackliga ansträngningar en skaplig semester.
Alltings korthet, somts längd.
Bla och bla. Lyxsorgen. Pinsam surpuppighet.

Så man blir ju rätt gla när man träffar den finländska förritinpoeten Kaarlo Kramsu i översättning av Torsten Pettersson (vars bok med finländska förritinpoeter kommer i höst, "Skapa den sol som inte finns" ska den heta).
Så här avslutade Kramsu sin dikt "Idealen" år 1887:

Rosemary´s lunch

Idag gick den här:

på lunch med den här:



Vi slafsade i oss falafel med pitabröd och diskuterade bland annat SAMHÄLLSKLIMATET, ALKOHOLEN och varför det inte märks i den allmänna stadsbilden att det är EM i friidrott i Helsingfors just nu. Det enda man ser av tävlingen är en blek reklam för appen Appy. Mystiskt.

Metrolektyren: Hustvedts nya

Det är så tryckt stämning här i salongen, jag angstar ju hela tiden över samhällsklimatet. 
Så nu lite trevligare saker.


Metrolektyren består just nu av Siri Hustvedts nya essäsamling Living, Thinking, Looking. Det är terapeutisk läsning: resonemangen skrider stadigt men karismatiskt framåt, det är vänligt och lugnt och intelligent, språket som amerikanskt vatten. 
Hustvedt uppehåller sig gärna vid neurologiska fenomen, för hon är en migraineur och har också haft andra intressanta neurologiskt betingade besvär. (Åh, vem skulle inte vilja vara en migraineur!) När jag träffade henne första gången, det var på Nordens institut, erfor jag själv ett häxigt neurologiskt fenomen: ett blixtrande vitt ljusklot ovanför hennes huvud i en kanske en halv sekund. Vet inte vad det betydde, var antagligen bara nervös.


Sen gjorde vi det här:

Siri Hustvedt före intervjushowen, säger något intressant till Friman och Anna Bäck

(Märk hur nonchalant jag skrytpublicerar det här fotot.)


Men också, vidare, en annan sak:
Tjuvlyssnade med ögat i hustvedska boken på två kvinnor, möjligen arbetskamrater. Jag märkte att de sneglade på min bok, sen frågade den ena av den andra om hon läst Edith Piafs självbiografi. "Nä, inte än", sa den andra kvinnan. Den första kvinnan berättade då att hon ska börja läsa den nu på semestern, för en annan väninna hade tyckt att den var så bra att hon läst den två gånger i följd.
Sen tog samtalet en halvt obegriplig och lite oroande vändning: 
"Aj du tänker läsa - är du ordentlig [kunnollinen] nu?"
"Ja, just nu i alla fall."
"Ska du få nån hund eller?"
"Nä, annars bara. Än så länge."


Så vi hamnade i samhällsklimatet i alla fall, på något sätt.

LÄGG AV

Så lät morfar tåget köra över sig själv och sitt tvååriga barnbarn. Man kan bara gissa sig till motivet men nog blir man förbannad. Nu fan räcker det med de här aggressionerna mot små barn. Och förresten räcker det också med alkoholen, för efter fältstudier kan jag högst socialvetenskapligt rapportera att det här folkets problem är den låga självkänslan påhejad av lite drinks. (Jag vet, alla förvånar sig över det banbrytande resultatet.)

Nu säger jag alltså inte att morfadern var full eller ens bakfull, men jag menar att det faktum att Finlands folk är skapligt alkat bidrar till en allmän misär. Som barnen lever i. Och inte hittar ut ur. Som barn är offer för. Men se, det är de vuxna som impregnerar sig med offermentalitet.

Förresten, när jag ändå är inne på spritspåret kan jag väl påpeka att debatten om alkoholreklamen här i landet är absurd. Bort med den bara, vi har inga problem med att folk inte skulle komma på idén att köpa sig en flaska. Impulsen kommer helt naturligt. Kombinationen ökad arbetslöshet och frejdig alkoholreklam i landet Finland är helt igenom dålig. 

Midsommarens metaforiska jur

Antal excesser under midsommarhelgen: 0.


Annars har vi studerat småkryp. (Studerade just en fästing som bitit sig fast i mitt lår men det var inte det jag skulle berätta om, utan:)
Ungarna har fått varsin fin fyll-i-bok om småkryp och växter som jag läser med livligt intresse. Beskrivningarna är rakt på sak, man får veta det viktigaste och mest intressanta och Anja Baklien försöker inte vara lustig bara för att hon skriver för barn. 

Nu har jag inte barnens böcker här i stan så jag kan inte citera men jag kan referera vad jag lärt mig om ett djur som heter spottstrit. Det är den som gör skum, "ormspott", på strån och växter ni vet? Wikipedia skriver civiliserat men tyvärr småförljuget så här: "Nymferna skyddar sig mot fiender, uttorkning och häftiga temperaturväxlingar genom att producera ett skyddande hölje av skum omkring sig."


I ungarnas bok står sanningen:
Skummet är spottstritens bajs som den blåser upp och gömmer sig i.


Användbart!
"Var inte en sån spottstrit, Stina."
"Tyvärr utvecklades bildkonstnären Nina Bindelbaum med åren till en riktig spottstrit vilket särskilt syns i hennes produktion från 1990-talet."
"Diagnos: spottstritsyndromet"

Waka Waka

Hej, det är eder sommarnattsbloggerska.
Har just kört bil i två timmar genom ett grönt, kuperat Nyland, såg en katt, en grävling och en hare, ett sto och ett föl. Alla levde. Radion "bjöd på" (blir helt galen på slentrianuttrycket för int bjuder radion väl på något, man betalar för det) klassisk konsert och sånt kan jag inte lyssna på när jag kör bil för klassiskt gör mig antingen nervös, sorgsen eller sömnig så jag lyssnade på min hjärnas eget radioprogram där den här videon av Shakira diskuterades:

Medge att den är full av uppslag?
Passar extra bra nu i fotbollstider.

När det finns ett Samtidigt i Syrien

I den sommartomma skolbyggnaden i närheten av barnens dagis pågår militärövning. Varje morgon och varje eftermiddag tittar vi på beväringarna med sina gevär, ungarna är förtjusta, det är inte jag. Ja - jag vet att ett land i den här världen måste ha försvar, det är inte det. Det är associationerna som är snabba och onda.

Så cyklar man alltså genom det som treåringen brukar kalla "sagovärlden" för att det är grönt och lummigt där, och där är skolan och där är beväringarna; de har satt upp taggtråd. En kamouflageklädd man ligger i det höga gräset och tittar på oss, en grupp på sex personer ser ut att träna hur man tar varandra till fånga. Två håller i en, de drar fångens armar uppåt-bakåt. Vapnen spretar. Ungarna pekar och ropar. Vi cyklar förbi.

Samtidigt bryter brutalt inbördeskrig ut i Syrien, enligt FN använder syriska regimen barn som mänskliga sköldar. Fängslar barn. Torterar dem. ANVÄNDER BARN SOM SKÖLDAR OCH TORTERAR BARN och det har pågått under hela våren, 12000 döda syriska barn hittills och ja fan här cyklar man och tillåter sig själv lösryckta, ologiska associationer i "sagovärlden".

På metron sitter jag med fuktiga ögon, å, stackars finlidande i-landskärring.

Vad ska man göra av sig i när det finns ett Samtidigt i Syrien? (Och inte bara där, inte bara där heller.)

På kvällen hittar vi en nattfjäril som sover mot hudfasadens rappning. Den har soldatfärger. Vet inte varför den blev övervägande brun på bilden här nedan, i verkligheten var den militärgrön, svart och brun. Den såg ut som en soldatfjäril, vad det nu skulle betyda.

Knappast skulle det betyda någonting alls.

Att överhuvudtaget hålla på och uttrycka sig om sånt här - jag vet inte. Man går sönder och ens hjärta går sönder.